Stranger Things
Nu när andra säsongen är klar ser vi på sex orsaker till varför Stranger Things blev den första kulthiten på 2000-talet.
Sedan början av millenniet är det flera serier som har turats om att vara den stora snackisen – som har diskuterats och dissekerats av en bred publik. Serier som Lost, The Walking Dead, Mad Men och Game Of Thrones har alla haft den rollen, men det var alltid givet att de skulle lyckas, det såg den massiva marknadsföringsbudgeten till.
Stranger Things drog inte vår uppmärksamhet till sig på samma sätt som dessa mastodonter – den stal den. Antingen så tittade man på den för att komma fram till vad det var som förde bort Will Byers, för man undrade vad som hänt med Eleven, eller så för att njuta av alla hänsyftningarna till ens favoritfilmer och -serier – men detta var en serie som både verkade bekant och som var olik allt annat vi hade sett tidigare. Här undersöker vi varför den blev en så överraskande stor framgång …
DEN KOM IFRÅN INGENSTANS
1 Netflix hade varit stort ett tag och tog regelbundet in nya serier som aldrig skulle visas på vanliga kanaler (Master Of None, Sense 8). Men de stora framgångssagorna var serierna som hade haft mycket marknadsföring – såsom Maktens män, Orange Is The New Black
och Marvel-serierna.
För de flesta av oss var det stora säljargumentet för Stranger Things att Winona Ryder var med – resten av skådespelarna var mer eller mindre okända, och Duffer-bröderna som stod bakom serien hade bara jobbat med ett par episoder av
Wayward Pines och den glömda skräckfilmen
Hidden. Så dök de upp på skärmen och var inte längre okända.
Om du lyckades undvika de heta diskussionerna om demogorgoner, Eleven och Barb så framträdde varje avsnitt som en äkta uppenbarelse. Vi slapp otaliga trailers som ropade ut allt som skulle hända i förväg, inte heller föregick en stor intervjurunda som berättade vad man kunde förvänta sig. Varje avsnitt var en fräsch resa in i en mystisk värld – att Stranger Things lyckades ta sig obemärkt genom filtret i en tid där alla stora kanaler ropar ut från takhöjderna om sin nästa stora grej är bara att gratulera till.
DEN HAR DEN BÄSTA NOSTALGIN
2 Att kalla Stranger Things en hyllning till 80-talet är en klar underdrift. Serien är så fullpackad med referenser till filmer, tv-serier och litteratur från den tiden att det är svårt att veta var man ska börja. Stephen Kings och Steven Spielbergs verk är de som framför allt synas (den ledande barngruppen är delvis Losers Club, delvis Goonies), den lilla staden serien utspelar sig i är en arketyp av Amblin-material, och det är rikligt med erkännande blinkningar till klassiska scener (som när Eleven blir en elak E.T. och slår runt bilen istället för att segla över den eller Dustins misslyckade försök att krossa demogorgonen med en slangbella).
Och det är inte ens de fiktiva referenserna som sticker ut – Eleven gjorde Eggovåfflor populära igen nästan helt själv och att barnen använde amatörradio fick folk att febrilt leta efter sina egna på vinden. När de första bilderna från säsong två visar dem i full Ghostbusters-utstyrsel kan man vara säker på att det roliga kommer att fortsätta.
”Eleven gjorde Eggovåfflor populära igen nästan helt själv.”
DEN SPELADE PÅ STEREOTYPERNA
3 På ytan kan de flesta invånarna i Hawkins, Indiana beskrivas utifrån olika stereotyper – men den går lite djupare än så och det är mer kring dem än det först verkar. Tonåringen Nancy Wheeler (Natalia Dyer) är mer självständig och motiverad än vad kvinnliga komponenter i triangeldramer brukar vara; älskvärda Jonathan Byers (Charlie Heaton) har en inte särskilt sund fotohobby och även om han först passar in i rollen som buse och idiot gör Steve Harrington (Joe Keery) allt för att gottgöra det efter att han har försökt att offentligt genera Nancy.
Serien samlar ihop i stort sett alla karikatyrer vi har lärt känna under 80-talet, men tar med dem in i den verkliga världen. Det är en sällsynt best: en hyllning som lyckas göra sin grej utan ett spår av självförakt eller sarkasm. Som stackars Barb visade är insatserna höga och mycket verkliga.
DEN GAV OSS MILLIE BOBBY BROWN
4 Som nämnts var Ryder den alla pratade om före lanseringen och även om hon gör ett bra jobb är det de unga i rollbesättningen som gör de mest minnesvärda rollprestationerna. Den som sticker ut är dock otvetydigt den enastående Millie Bobby Brown.
Hon påminner om en mix av flera plågade Stephen King-barn (som Carrie White och Charlie Mcgee), och det finns så många lager i Browns skådespeleri. Rollkaraktären Eleven är sårbar och skadad men högst kapabel att visa sina skrämmande krafter. Hon bjuder in publiken till att känna sympati samtidigt som vi aldrig glömmer vad hon är i stånd till. Det att hänga med Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo) och Rufus (Caleb Mclaughlin) öppnar gradvis upp hennes mänskliga sida, men så försvinner hon igen alltför fort.
Brown är redan färdig för stjärnlivet och har landat i en roll i Godzilla: King Of The Monsters 2019, men däremellan kan vi glädja oss åt att se henne ge fler myndighetsskurkar lite stryk i andra säsongen.
”Det är sällsynt ... En hyllning som lyckas göra sin grej.”
DUNGEONS & DRAGONS ÄR ÅTER KULT
5 Världens mest kända rollspel har aldrig haft det helt lätt. I bästa fall inbjudit till mobbning, i värsta fall förknippats med satanism och självmord. Så det var på tiden med något gott nytt – det fick rollspelet genom barnen i Stranger Things.
Det är genom att spela spelet som de klarar att ta fram (förvånansvärt exakt) teorier om var kompisen Will Byers är och vad som egentligen är grejen med Den andra sidan. Se där – D & D räddar liv!
Och så har vi självaste demogorgonen. Den är som hämtad direkt från en D & D-bok och är en ganska monstruös kreation plus att den spelar en lämplig roll i serien: han representerar något som barnen känner till och kan kämpa mot, och fungerar som en samlingspunkt för ett kompisgäng som har en hel del dispyter i serien. När nu Will är tryggt tillbaka i verkligheten kan vi nog förvänta oss att gänget fortsätter att kasta tärning i nästa säsong.
DET BÄSTA ÄR KVAR
6 Det är lätt att glömma att första säsongen var kort jämfört med det vi är vana vid från Netflix, med bara åtta avsnitt. Det som inte har varit svårt att minnas är hur många saker vi inte fick svar på efter förra årets storslagna klimax: Var är Eleven? Vad håller sheriff Hopper (David Harbour) på med? Varför hostar Will Byers (Noah Schnapp) upp sniglar i handfatet? Och vad i hela världen är det gigantiska Lovecraft-aktiga monstret i trailern?
En sak är säker: Oavsett hur andra säsongen än blir är Stranger Things redan en klassiker.
Den första serien på en strömningsplattform som verkligen har kommit in i den kulturella tidsandan och lyckats med att både var en del av och skild från vår egen tid: den hyllar den nuvarande nostalgitrenden samtidigt som den åstadkommer en tidlös tidskapsel. Snyggt jobbat!