EN ÄLS­KAD VAMPYRJÄGARE

Ett käns­lo­lad­dat åter­se­en­de av den full­än­da­de blod­su­gan­de ton­års­se­ri­en.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Sci-fi & Fantasy - Text: Jon Ham­blin

Skolkor­ri­do­ren. För lä­ra­re är det en väg från ett rum fyllt av mis­san­pas­sa­de till ett an­nat. För ton­å­ring­ar är det en krigs­zon, en plats där an­grepp kan kom­ma varsom­helst ifrån, där vän­ner kan bli fi­en­der på ett ögon­blick. Det är en plats i kon­stant för­änd­ring och ka­os då nya al­li­an­ser upp­står och upp­lö­ses blixt­snabbt. Det är ock­så ett skräm­man­de stäl­le – den schys­ta grab­ben kan plöts­ligt bli en va­rulv i takt med må­nens rö­rel­ser, hon den sö­ta tje­jen är kanske en käns­lo­sam vam­pyr som kan su­ga livs­kraf­ten ur dig. Japp, sko­lan kan va­ra ett hel­ve­te – och Buf­fy och vam­py­rer­na gav det hel­ve­tet ett an­sik­te.

I mot­sats till vad många tror blev inte Buf­fy en av de mest äls­ka­de tv-serierna ihop med Trek och Who för att den an­vän­de me­ta­fo­rer ibland el­ler för att den ha­de en del skräm­man­de sce­ner. Buf­fy slog ige­nom för att den hyl­la­de för­änd­ring. För­änd­ring ha­de länge va­rit nå­got fult på tv – re­pri­ser på ame­ri­kansk tv fun­ge­ra­de myc­ket bätt­re när ka­rak­tä­rer var fång­a­de i tims­långa in­trig­bubb­lor så att epi­so­der kun­de vi­sas i vil­ken ord­ning som helst. När Buf­fy bör­ja­de hö­ja ni­vån ha­de sa­ker änd­rats – de nya suc­cé­er­na Ba­by­lon 5, Twin Peaks och Ar­kiv

ha­de vi­sat att läng­re in­tri­ger kun­de fun­ge­ra.

Det var fort­fa­ran­de svårt för se­ri­e­ska­pa­ren Joss Whe­don att säl­ja kon­cep­tet, så klart – det hand­la­de trots allt om en se­rie om mons­ter­mord på high school som lu­ta­de sig kraf­tigt mot in­tri­ger ba­se­ra­de på en film som i hög grad ha­de flop­pat. Buf­fy dök till slut upp som er­sätt­ning för en in­dra­gen se­rie 1997 och blev omedelbart en suc­cé.

Kärn­trup­pen i Buf­fy var med från star­ten – che­er­le­a­der/slay­er Buf­fy (Sa­rah Michel­le Gel­lar) och hen­nes här­li­ga mis­san­pas­sa­de vän­ner Xan­der

”Den ba­se­ra­des på en fem år gam­mal film som flop­pa­de.”

X(Nicho­las Bren­don) och Wil­low (Aly­son Han­ni­gan), trump­ne brit­tis­ke bib­li­o­te­ka­ri­en/slay­er och den gräl­sju­ke Gi­les (Ant­ho­ny Ste­wart He­ad), bit­chi­ga Cor­de­lia (Cha­ris­ma Car­pen­ter) och den nyck­ful­la ”ir­länds­ka” vam­py­ren Angel (Da­vid Bo­re­a­naz). Det bör­ja­de som en sorts över­na­tur­lig Bre­ak­fast Club, osan­no­li­ka vän­ner ihop­släng­da för att be­käm­pa monst­ren som svär­mat runt Sun­nyda­le High.

Men istäl­let för att hål­la fast ka­rak­tä­rer­na i en stän­digt löj­lig Sa­ved By The Bell-ak­tig tidsög­la lät se­ri­en dem fak­tiskt att ta stu­den­ten och bli vux­na.

VÄXTVÄRK

Buf­fy var en at­trak­tiv hjäl­tin­na – hon var tuff, ut­rus­tad med slay­er-styr­ka och ha­de ofatt­bart taj­ta byx­or, men hon var ock­så en ton­årstjej som gjor­de olyck­li­ga val, kän­de sig be­grän­sad av auk­to­ri­te­ter och blev för­äls­kad i kil­lar som in­ne­bar be­kym­mer. Men hon fast­na­de inte i det ef­tersom Buf­fy hand­la­de li­ka myc­ket om att ut­veck­la ka­rak­tä­rer­na som att ut­veck­la hand­ling­en. Ge­nom åren väx­te hon upp till­sam­mans med se­ri­ens publik och blev vart­ef­ter mer mo­gen och tog an­svar för sig själv och si­na vän­ner. Hon käm­pa­de sig ige­nom col­lege och jobb, för­sök­te dej­ta den snäl­la men trå­ki­ga sol­da­ten Ri­ley och blev en mer mo­der­lig ka­rak­tär till ”sys­tern” Dawn ef­ter mam­mans tra­gis­ka döds­fall. Hon dog till och med två gång­er själv. Ekot från vis­sa av des­sa hän­del­ser märk­tes tyd­ligt i föl­jan­de av­snitt – hon kom ald­rig rik­tigt över mam­mans död som vi­sa­des i den fan­tas­tis­ka epi­so­den ”The Bo­dy” och se­ri­en äg­na­de näs­tan he­la sjät­te sä­song­en till de tårdry­pan­de kon­se­kven­ser­na av hen­nes hem­komst från gra­ven. Jäm­för det­ta med OC, en ton­års­se­rie ef­ter Buf­fy där en ton­å­ring för­sök­te be­gå själv­mord i en vec­ka ut­an att det fick någ­ra följ­der vec­kan ef­ter. Det­ta var inte ba­ra roll­ka­rak­tä­rer för ma­nus­för­fat­tar­na, det var liv – snirk­li­ga och kom­pli­ce­ra­de liv som plöts­ligt gjor­de vänd­ning­ar i kons­ti­ga och ovän­ta­de rikt­ning­ar.

Ock­så de mind­re rol­ler­na ge­nom­gick för­änd­ring­ar – vis­sa bok­stav­li­gen, som Wil­lows pojk­vän Oz (Seth Green) som led av en otäck ly­kan­tro­piå­kom­ma, el­ler Angel som tram­pa­de i kla­ve­ret när han tog Buf­fys oskuld och där­ef­ter för­lo­ra­de sin själ (”Jag vet. Han har för­änd­rats. Han är inte sam­ma kil­le du föll för”, sa Joyce klokt). Spi­ke (Ja­mes Mars­ters), den ble­ke punkvam­py­ren med John­ny Rot­ten-ac­cent (som ock­så ge­ne­rellt sett var gans­ka rut­ten) ha­de kanske den bäs­ta ka­rak­tärs­ut­veck­ling­en när han gick från skurk till eu­nuck till mot­vil­lig slay­er till näs­tan våld­täkts­man in­nan han till slut fick en he­ro­isk död (låt oss ba­ra låt­sas som om allt det där Angel-spök­drav­let inte hän­de, el­ler hur?). Wil­low ex­pe­ri­men­te­ra­de med ma­gi och sin sex­u­a­li­tet på sitt col­lege och blev ef­ter­hand en av de bäst

”Den red på tren­den som för­vand­la­de svet­ti­ga tön­tar till chi­ca nör­dar.”

ge­stal­ta­de gay­roll­ka­rak­tä­rer­na på ton­års-tv. Och Xan­der. Stac­kars Xan­der. Han tog ald­rig till sig wic­ca, fick ald­rig någ­ra su­per­kraf­ter (bort­sett från halv­bra ”mi­li­tär­trä­ning”) och såg ut att va­ra dömd till ett liv fyllt med att oav­sikt­ligt lig­ga med mons­ter in­nan han till slut fann sann kär­lek i de­mo­nen Anya (som, och jag grå­ter på rik­tigt när jag sä­ger det­ta, INTE ÄR DÖD. HÅLL KÄF­TEN. JAG HATAR DIG, JOSS).

Det hjälp­te att se­ri­en var så väl­gjord – från Whe­dons och de and­ra ma­nus­för­fat­tar­nas bril­jan­ta ma­nus­ar­be­te till den at­mo­sfä­ris­ka mu­si­ken, den stäm­nings­ful­la ljus­sätt­ning­en och de här­li­ga skå­de­spe­lar­pre­sta­tio­ner­na. Det var ock­så en ac­tions­e­rie med ko­re­o­gra­fi av ge­nom­gå­en­de hög kva­li­tet och vam­pyr­ko­sty­mer­na var all­tid upp­fin­nings­ri­ka. Visst, vis­sa ef­fek­ter var li­te få­ni­ga, men de kun­de ock­så va­ra vack­ra – Buf­fys svan­hopp in i lju­set mot slu­tet av ”The Gift” im­po­ne­rar än idag.

TRENDSÄTTARE

Se­ri­en för­änd­ra­de sig även på ut­si­dan – ge­nom att föl­ja Ar­kiv X:s bre­da suc­cé red den på tren­den som för­vand­la­de svet­ti­ga tön­tar till chi­ca nör­dar, och ba­na­de väg för hip­pa se­ri­er som Chuck och

True Blood. Den gjor­de stjär­nor av Sa­rah Michel­le Gel­lar, Seth Green och Aly­son Han­ni­gan, och såg till att Ant­ho­ny Ste­wart He­ad inte fick Ne­scafé­re­kla­men på sin grav­sten. Fle­ra av skå­de­spe­lar­na hop­pa­de över till spi­nof­fen Angel som ock­så ha­de fle­ra höjd­punk­ter. Den för­änd­ra­de även

SFX – ha­de vi inte pla­ce­rat Buf­fy på om­sla­get

1998 (”Ca­li­for­nia Screa­ming”), mot ut­gi­va­rens öns­kan, ha­de vi inte ökat an­ta­let kvinn­li­ga lä­sa­re så ra­di­kalt och bli­vit det störs­ta sci-fi-ma­ga­si­net för hor­der av kvinn­li­ga fans. Vi ha­de inte hel­ler upp­levt den näs­tan Be­at­le­ma­nia-ak­ti­ga hy­ste­ri­ni­vå som kom med Ja­mes Mars­ters upp­trä­dan­de på det förs­ta Sfx-even­tet.

Och des­sa för­änd­ring­ar var det som gjor­de folk så en­ga­ge­ra­de och det som gjor­de att roll­ka­rak­tä­rer­na kän­des mer som vän­ner än som verk­tyg för hand­ling­en. Ba­ra det att skri­va om se­ri­en för förs­ta gång­en på fle­ra år väc­ker så många min­nen och käns­lor. Dawns märk­li­ga in­for­mel­la in­tro­duk­tion i ”Buf­fy Vs Dracu­la” i bör­jan av sä­song fem (”Mam­ma!”), Xan­ders ögontrau­ma (och den på­föl­jan­de pi­rat-/nick Fu­ry-ak­ti­ga an­sikts­gar­de­ro­ben), Tri­on, he­la ”On­ce Mo­re, With Fe­e­ling”, Ta­ras grym­ma död ef­ter att ha bli­vit skju­ten, Buf­fys ona­ni­mi­mik i ”Hush”, Xan­ders och Cor­de­li­as förs­ta kyss – det är som att tän­ka på fan­tas­tis­ka och för­fär­li­ga ögon­blick i sitt eget liv. Det är en kraft i den här se­ri­en som helt en­kelt inte ex­i­ste­rar nå­gon an­nan­stans, en slags rå ke­mi som all värl­dens Twi­light-fil­mer ald­rig kan åter­ska­pa.

Sko­lan är kanske ett hel­ve­te, men Buf­fy gjor­de den till en dräg­li­ga­re plats. Se­ri­en led­de en hel ge­ne­ra­tion ton­å­ring­ar ge­nom kor­ri­do­rer­na bort till hu­vud­in­gång­en till den verk­li­ga världen, och för­de oss där­ef­ter ge­nom det ti­di­ga vux­en­li­vet in­nan den läm­na­de oss på kan­ten av det som är kvar av Sun­nyda­le me­dan vi stir­rar in i ett svart hål vi har till­bring­at sju år i, fär­di­ga att mö­ta vå­ra eg­na äng­lar och de­mo­ner. Så vi­la i frid, kä­ra slay­er. Hon räd­da­de världen. Of­ta. Och vi äls­ka­de hen­ne.

Sik­ta no­ga …

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.