Bengans gurkburk gav många medaljer
JUBILAREN: STORA FRAMGÅNGAR FÖR BENGANS BOYS Eget ansvar och lagkänsla var Bengt ”Bengan” Johanssons recept för handbollens stora framgångar under 1990-talet. I dag är han pensionär men funderar ofta på vad som hade kunnat göras bättre. – Tränare orkar j
Livet är lugnt hemma hos den före detta förbundskaptenen i handboll. Byggmästarsonen Bengt Johansson äger visserligen några fastigheter som han och brorsan övertagit från sina föräldrar. Men det mesta av det arbetet har han nu överlåtit till sonen. I stället ägnar han sig mest åt att njuta av livet – spela bridge, boule och golf. Och så simmar han.
Denna förmiddag när vi når honom på telefonen har han hunnit med några längder i den egna poolen.
– Jag försöker röra på mig så gott det går. Man är ju lite till åren kommen och har lite småskavanker, men det är ingen fara.
RESER GÖR HAN också gärna och då tillsammans med sambon Gunilla. Förra året var de i Tibet och innan dess i bland annat Sydafrika, Tanzania, Zimbabwe, Kina, Indien och Kuba. Räknar han in alla tränings- och matchresor har Bengt Johansson kommit upp i omkring åttio länder. Ett starkt reseminne är från Färöarna på 1970-talet när han tränade Drott.
– Vi hade samlats för att fika i Torshamn när någon kommer springande och skriker: ”Grindvalen har gått!” Vi förstod ingenting men tog oss till den där viken. Där var det rena blodbadet. Grindvalar på två ton som navigerat fel hade kommit upp på land. Färöingarna stod i vattnet och högg ihjäl dem. Grindvalarna bogserades sedan till hamnen där de vinschades upp. Valarna var deras förnödenhet, så på kvällen blev det fest där alla var med. Det var något man aldrig trodde att man skulle få uppleva.
MEST KÄND ÄR Bengt Johansson för sin roll som förbundskapten för landslaget. Men i många år spelade han själv bland annat för Drott och i landslaget. Han är också utbildad gymnastikdirektör och arbetade som gymnastiklärare i 18 år, först i Stockholm och sedan i Halmstad. I mitten av 1970-talet började han som tränare för Drott – samtidigt som han själv spelade och jobbade i skolan.
När han var 46 år utsågs han till förbundskapten. Det blev början på en storhetstid för svensk handboll. Laget kallades för ”Bengan boys” och Bengts egenkomponerade anfallskombination ”gurkburk” blev ett vedertaget begrepp. Mellan 1990 och 2002 tog de hem tretton medaljer i de stora mästerskapen, varav tre Os-silver. Men guld blev det aldrig.
I dag funderar Bengt Johansson på om det berodde på att de fokuserade för mycket på just guldet. Att det ledde till prestationsångest.
– Vi skulle ha vunnit de tre finalerna, som jag ser det. Vi var det bättre laget, men vi lyckades aldrig. Det hade varit kul med ett Os-guld, men jag grämer mig inte.
HANS LEDARSTIL BRUKAR anges som en viktig del i framgångarna. I grunden handlade den om att stärka lagkänslan och ge spelarna mycket eget ansvar. Till exempel när det var time out – i stället för att prata själv brukade han låta de spelare som gjort bäst ifrån sig under matchen avgöra hur spelet skulle fortsätta.
– Jag visste hur spelet skulle vara och valde vilka som skulle spela, men detaljerna fick de forma själva på planen.
– Ansvarsbiten kan vara skälet till att alla mina spelare håller på med någon form av ledarskap i dag, i näringslivet eller i idrotten. Det känns roligt.
SAMTIDIGT KAN HAN i dag tänka att han kanske var lite för tillåtande, eller som han säger, ”det blev lite för mycket demokrati ibland”. Som när Sverige kom tvåa efter Frankrike i Vm-finalen 2001.
– Det blev förlängning av matchen. I pausen frågade jag om vi skulle gå ut till omklädningsrummet, men det låg långt bort så i stället bestämdes att vi skulle vara kvar i hallen. Men vi skulle ha gått ut och vilat hjärnan lite. Det är sådant man tänker på nu. Där skulle jag ha bestämt själv. Du har en del tankar kring tränarrollen fortfarande. Skulle du vilja försöka få ihop ett lag igen?
– Nä, haha, det orkar jag inte. Att vara tränare kräver sin man. Men jag skulle gärna coacha på bänken.