En blåsig och blöt arenafest med Coldplay
Coldplay brukar skyllas för att vara tråkiga, slätstrukna och anonyma.
Men när Chris Martin efter två låtar bromsar upp bandet och vänder sig till de genomblöta fansen för att be om ursäkt för vädret och säger att ”som kompensation ska vi göra vår bästa, jävla spelning någonsin” – ja då är det bara att ge sig hän.
Ett tag kändes det ju som att det inte skulle bli någon Coldplay-fest på Ullevi. Regnet och vindbyarna tvingade danska förbandet Mew av scenen och publiken sökte skydd undan skyfallet. Men Chris Martin och hans kompisar hade inte laddat sina 38 konfettikanoner, åtta eldsprutare och mer än 700 fyrverkeripjäser bara för att blåsa av alltihop. Här skulle det bli arenapop-party, om än en smula försenat.
24 MINUTER ÖVER NIO brakar det loss med A head full of dreams och en scen som badar i rött ljus. Innan låten är över har Coldplay hunnit bränna av såväl raketer som konfetti. Det är häftigt att se hur de omedelbart lyckas skruva upp värmen på ett kylslaget Ullevi. Det är lika proffsigt som respektingivande.
Det är inte bara Chris Martins förtjänst, fansen är fantastiska som struntar i omständigheterna och omedelbart ger Coldplay massvis av kärlek. Ullevi-publiken lever onekligen upp till sitt goda rykte. De sjunger, klappar, hoppar och vevar med de armband som delats ut vid entrén och som lyser i grönt, gult, rött och lila. Paradise förvandlas från pianorock till Tiësto-dans och det ångar från alla ponchos nere på planen. Under Charlie Brown är hela publiken och studsar och alla färger blandas.
Coldplay har under många år pekats ut som ”nästa band som kan fylla de stora arenorna”, men likt en fotbollstalang som aldrig riktigt blommar kan de knappast längre kallas unga och lovande. Och trots att de är här, med två utsålda Ullevi, räknas Coldplay märkligt nog ändå inte till de allra största. Kanske är de lite för snälla, lite för väluppfostrade
”Det är häftigt att se hur de omedelbart lyckas skruva upp värmen på ett kylslaget Ullevi.”
eller helt enkelt för anonyma. Coldplay är den lojala lagmaskinen med en pigg kille på topp, han som levererar men aldrig blir en Zlatan eller en Ronaldo.
DEN HÄR SÖNDAGEN utmanar dock Coldplay bilden av sin egen slätstrukenhet. Chris Martin påpekar att man är ett band, ett kollektiv och att det här handlar om gemenskap och samarbete. Man har visserligen inte U2:s karisma och verkshöjd eller Springsteens kraft och djup, men man har ett stort hjärta och är det något en arenapublik älskar så är det ett band som besvarar de starka känslorna. Det märks inte minst när de går ut på den lilla ”c-scenen” vid Ullevis mittcirkel och gör en avskalad, fin In my place. Och när Fix you är så smärtsamt vacker, när Viva la vida får allt att brinna och när showen kulminerar med Something just like this och Sky full av stars – ja då är Coldplay däruppe med de allra bästa.