Totalt olika framtidsutsikter i ett Sverige som glider isär
För några dagar sedan höll Jan Björklund sitt traditionsenliga sommartal i Göteborg. Han berättade om en tjej och en kille som kliver på spårvagnen vid Brunnsparken. Båda reser tjugo minuter men åt var sitt håll. Den ena mot Biskopsgården och den andra mot Örgryte.
DERAS RESA ÄR kantad med totalt olika livschanser där framtidsutsikterna stiger åt ena hållet men sjunker åt andra. Björklunds ord fick mig att undra var jag befann mig just i denna stund. Är jag i Göteborg, Trollhättan eller kanske till och med i Beirut. När jag växte upp i Beirut skiljdes utanförskaps- och rikedomsområden åt av en bro. Dina livschanser bestämdes av vilket håll du valde att åka över bron. Det är inte av slump som jag väljer ordet ”valde”.
I länder som Libanon är det väldigt svårt för någon som är född i fattigdom att ta sig ur den. Är du fattig, blir det inga bra skolor och inte heller någon bra vård. Men, trots allt så finns det vissa som lyckas ändå. Vissa familjer väljer att leva i misär bara för att ha råd att skicka sina barn till bra skolor. De vet att bra utbildning alltid lönar sig; och det tycker vi liberaler också.
HÄR I SVERIGE får alla samma vård och samma utbildning. Vad är det då som gör att utanförskapet, brottsligheten och religiös extremism växer som en cancerböld i samhället. Jag tänker på alla svenskfödda som jobbar och även på nyanlända som snabbt lyckas bli en del av samhällssystemet genom att bidra och inte gå på bidrag. Problemet är inte hos de som vill göra rätt för sig. Problemet är hos de som varken vill bidra för Sveriges välfärd, anpassa sig till våra demokratiska värderingar eller sist men inte minst inte vill bli integrerade. Dessa personer förblir en belastning för Sveriges ekonomi och säkerhet. De tar från dem som verkligen behöver hjälp; nämligen sjuka, funktionsnedsatta och även pensionärer.
Det är just här som vi politiker skiljer oss åt. Vissa av oss vet detta men vågar inte säga det högt. Andra vill inte veta, går runt och ropar politiska slagord. Men det finns en tredje kategori politiker som har insett att det är dags för oss svenskar att sluta vara blåögda och ta tag i problematiken även om den kan vara obekväm.
DET ÄR JUST dessa politiker som kan göra skillnad framåt. Jag och många andra liberaler är av den tredje kategorin och hoppas innerligt att vi blir fler. Det är först då som Sverige kan sluta glida isär.