Ttela

Timbuktu visar upp sin släkts historia på scen

SCEN: MUSIKERN GÖR ANNAN TYP AV FÖRESTÄLLN­ING ÄN VANLIGT

- ELIN SWEDENMARK/TT

Han skrev om sitt identitets­pussel i En droppe midnatt. Nu blir Jason ”Timbuktu” Diakités familjebio­grafi föreställn­ing. Till nyskriven musik tar han publiken med på sökandet efter sina rötter, i södra USA:S mörka slavhistor­ia.

”Det är inte jättemånga svarta svenskar som skriver böcker. Jag skrev för att det var viktigt att komma till ro med hur det känts att ha en svart pappa och en vit mamma, av personliga skäl.” JASON ”TIMBUKTU” DIAKITÉ

Han är inte halvt svensk och halvt amerikan – utan både och. För bara ett par år sedan gjorde Jason ”Timbuktu” Diakité den semantiska förändring­en i hur han pratade om sig själv. Ungefär då började också idén till debutboken slå rot, berättar han före repetition­erna av en ny föreställn­ing som bygger på just den boken, En droppe midnatt. Den har premiär den 21 september på Cirkus i Stockholm.

– Det är viktigt vilka ord vi använder för att beskriva vår omvärld och oss själva. Det säger sig självt att det är bättre att vara dubbel än att vara halv, säger han självironi­skt.

75 000 MÄNNISKOR har läst Jason Diakités debut, där han berättar hur en grupp vita pigmentflä­ckar på handen lett till dagdrömmar om att bli vit och vacker. Med en svart arbetarkla­sspappa från Harlem och en vit amerikansk mamma från medelklass­en var identitete­n aldrig given. Av klasskompi­sar kallades han för nedsättand­e ord på grund av sin hudfärg – där fanns ständigt påminnelse­r om hans annorlunda­skap.

– Rasismen har varit med och definierat självbilde­n som jag har fått omforma, det har inte alltid varit lätt att få lov att kalla mig svensk, säger han.

Men i hiphopen och upptäckten av den svarta afroamerik­anska kulturen fanns en ny styrka. Jason Diakité bjuder in till sin förvandlin­g med allvar och humor. Men han vet samtidigt att frågan om identitet är politisera­d, och att han oundviklig­en berör orättvisor också i det stora.

– Det är inte jättemånga svarta svenskar som skriver böcker. Jag skrev för att det var viktigt att komma till ro med hur det känts att ha en svart pappa och en vit mamma, av personliga skäl. Men vissa berättelse­r är mer berättade än andra och jag känner att det bidrar till vårt gemensamma kulturarv med en bok av en svensk som inte är vit.

NÄR BERÄTTELSE­N NU blir föreställn­ing har bokens 300 sidor skalats ner till blott 30 sidor manus. Jason Diakité har fokuserat på sin resa till South Carolina där hans farfar föddes 1907, och där slaveriets brutalitet har fortplanta­t sig genom generation­erna.

– Relationen mellan svarta och vita och sättet man ser på människor med svart hud är verkligen olöst. Det såg man inte minst i Charlottes­ville nyligen. Den amerikansk­a rasismen har blossat upp igen, nu är det mer infekterat än på länge, säger han och rekommende­rar en resa till södern för den som vill förstå USA på djupet.

Han låter ett stycke amerikansk musikhisto­ria bära fram handlingen: det blir covers från hans farfar och farmors era – gospel och jazz. Men också nyskriven musik.

JASON DIAKITÉ, som sedan 1,5 år bor i New York, ser fram emot att fortsätta odla båda sina uttryck:

– Jag vill definitivt skriva mer och bli bättre på det. Jag vill så klart göra mer musik också, därför kändes den här pjäsen så perfekt, säger han och funderar på hur den ska kategorise­ras:

– Det är som en ljudbok live, med musik. Det ska bli spännande att se hur jag lyckas.

 ??  ?? FORTFARAND­E MUSIKER. Jason ”Timbuktu” Diakité vill i framtiden både fortsätta skriva och skapa mer musik.
FORTFARAND­E MUSIKER. Jason ”Timbuktu” Diakité vill i framtiden både fortsätta skriva och skapa mer musik.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden