”De vill ha någonstans att vara”
VÄNERSBORG: SER VÄKTARE SOM TILLFÄLLIG LÖSNING
Känslan är att det blivit tryggare på Idrottshuset men det grundläggande bekymret finns kvar. Kanske kan den nya fritidsgården vara till hjälp.
Sedan några år tillbaka samlas ungdomar och hänger i Idrottshusets foajé under kvällarna, detta har TTELA berättat om tidigare. Det handlar alltså om barn som inte är med i föreningarnas idrott utan använder lokalerna som en sorts inofficiell fritidsgård.
– De här ungdomarna är inte här för sitt innebandyintresse, de kommer hit av andra skäl. Jag upplever att de vill ha någonstans att vara och de umgås i foajén, säger Malin Nilsson, innebandytränare för IBK Vänersborgs flickor i åldrarna 13 till 14 år.
MEN DETTA HAR skapat otrygghet.
– Rädsla uppstår lätt när man inte riktigt vet varför de är där. För mig är det en ny kultur att så unga barn vistas i lokalerna utan vuxna, säger Malin Nilsson.
Enligt henne handlar det om 15 till 20 ungdomar åt gången, mest killar, i åldrarna 10 till 16 år som har orsakat otryggheten.
– Ungdomarna rör sig i foajén och i korridorerna vid omklädningsrummen, de leker i handikapphissen och går in och ut på handikapptoaletten. Förra året hände det att de fotograferade och fällde kommentarer när tjejerna tränade i hallen. Och det upplevde flickorna som obehagligt. I bland är de i B-hallarna när de är tomma, säger hon.
NÄR KIOSKEN VAR öppen under matcher upplevde många att man inte kunde lämna något obevakat.
Det hände också att ungdomarna ryckte i dörrarna till omklädningsrummen.
– Jag tränar tjejer, de behöver låsa om sig i omklädningsrummen. Om vi är i A-hallen vill flickorna inte gå till toaletterna själva och vi ledare vill inte släppa iväg dem.
FÖR UNGEFÄR TVÅ år sedan kände man att det hade gått för långt och slog larm till kommunen. Fram till i våras har det funnits väktare runt om på Sportcentrum och situationen har förbättrats.
– Ungdomarna var fortfarande här men vi har möjlighet att få hjälp av väktare. Och det är bra att de finns här. Innan de kom fick vi som ledare hantera ungdomar som kom in hallen.
Men det underliggande problemet, barn som inte verkar har något vettigt att göra, finns kvar. Och Malin Nilsson känner att det sänder ut konstiga signaler att de ska behöva möta uniformerad personal.
– De vuxna de möter bär uniform. Jag ser väktarna som en tillfällig lösning, det känns som om de är här för oss och inte för ungdomarna. Jag vill att ungdomarna får något meningsfullt att göra. En mötesplats i anslutning till Sportcentrum låter som det idealiska.
Om den fritidsgård som har öppnat på Torpa säger Malin Nilsson:
– Det är en bra idé, om de går dit. Jag hoppas att de gör det.
”Rädsla uppstår lätt när man inte riktigt vet varför de är där. För mig är det en ny kultur att så unga barn vistas i lokalerna utan vuxna”