Musikern med krigsminnen i Fn-tjänst
PORTRÄTTET: IVAN ELIASSON OM TIDEN SOM FN-SOLDAT
Året var 1961 då Ivan Eliasson åkte till Kongo för Fn-tjänst i de fredsbevarande styrkorna. Landet var hårt drabbat och hade precis blivit en självständig stat.
1960 fick Kongo sin självständighet och republiken Kongo bildades under ledning av Joseph Kasavubu som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Men de första åren, 1960-65, som självständigt kom att bli svåra - det betecknades som ”la pagaille”, det vill säga ”kaoset”.
Mitt i det här kaoset landade Ivan Eliassons flygplan då han påbörjade sin Fn-tjänst i de fredsbevarande styrkorna.
IDAG ÄR IVAN 86 år och bor trivsamt tillsammans med hustrun Mette, med norskt ursprung. Hennes vackra och färgstarka konst pryder väggarna.
– Jag var 14 år när jag sökte som musikelev vid I15 i Borås. Den militära utbildningen var bra inom bland annat psykiatri och företagsledning – fick 28 kronor i månaden. Inom musiken började jag som trumslagare, spelade klarinett men den var så gnällig så jag gick över till saxofon.
Därefter spelade Ivan med de flesta orkestrar i området och tog extrajobb som gick ut på att köra hö för att klara sig – han hade dessutom ingått första äktenskapet.
– Jag ville bara rymma från allt men det går inte att fly från verkligheten, tänkte att jag söker Fn-tjänst och tog mig i kragen. Uttagningarna var i Strängnäs med hård träning i närstrid, vapen, hinderbanor och simning – det var tufft.
UTBILDNINGEN KRÄVER ATT man är både fysiskt och psykiskt stark och man får inte ha någon prick i brottsregistret. Utbildningen ger också företräde till polisjobb och Ivan klarade alltihop, fick åka med stora bussar till Arlanda och flyga med amerikanska transportflygplan.
– Planen som är större än våra Herkulesplan – vi hade hoprullade gummiflottar på ryggen för att vi åkte över haven. Vi mellanlandade i Tripolis där vi fick bada i Medelhavet och gå på restaurang med storbandsunderhållning.
RESAN GICK VIDARE till Nigeria, via Léopoldville som Belgiska Kongo benämndes då och slutligen Elisabethville.
– De sköt på vingen. Vi beordrades uppställning. En kula träffade en person som stupade. Men jag var inte rädd. Vi åkte sedan till den svenska campen i pansarbilar, så kallade Kpbilar (kulsprutebilar) och vi besköts, det var kulspruteeld.
Kasernerna var byggda i lera med enkla tältsängar med säckväv och man fick ha moskitnät. Ivan befann sig i Afrika under sju månader, i ett fullständigt kaos, i ett krig mellan olika stammar, där FN skulle bevara fred men där det också fanns legosoldater från bland annat Belgien och England som sköt på dem.
– Man gräver skyttegravar fort när det smäller och måste alltid ha uniformen trots att det var 42 grader i skuggan. Här var indiska krigare, irländska krigare, gurkhasoldater och bergsindier med flera.
ORDERN VAR DÅ att gå till anfall – något som FN inte gör – mot Tjombes armé på natten klockan tre ”klockan k” i camp Masare.
– Det var ett skjutande, vi fick åla och krypa genom lera, det fanns ormar och annat. Vi fick understöd av tolv centimeters granatkastare – det låg kroppsdelar utspridda. Ett åskväder är ingenting i jämförelse och jag ville ju klara mig och komma hem igen.
Då splitter går uppåt sprang Ivan mot ett dike och han klarade sig. Truppen skulle försvara 40 000 flyktingar och det blev fred till slut. När det värsta var över fick Ivan ett annat uppdrag då han varit militärmusiker i Sverige.
– JAG FICK i uppdrag att bilda orkester, var musiker och orkesterledare,
för att underhålla. Det fanns många duktiga musiker, vi fick olika jobb på hotell och spelade för soldaterna.
Den här svenska Fn-bataljonen fick åka på semester till Tanganyika där de bland annat träffade en svensk missionärsfamilj.
– Då vägde jag endast 59 kilo, åt bara frukt och kokt regnvatten då vattnet var förgiftat, och här bjöds vi på svensk mat – kåldolmar. Vi skaffade souvenirer till Fnsoldaterna – spjut som tillverkades där som vi bytte till oss med cigarretter – flygplanet var fullt hem, säger Ivan och ler vid minnet.
IVAN HAR EN hel del fotografier från tiden och ett visar på minnesmärket där Stanley mötte doktor Livingstone vid Tanganyikasjön.
Ivan minns det allra sista vaktpasset som han hade vid svenska campen, han var glad att han skulle få åka hem, men trodde att det skulle bli hans död.
– Plötsligt hade jag ett hästansikte som frustade mig i ansiktet, visste inte att de tagit hand om Tjombes hästar. Jag tog av mig k-pisten då jag tappade kraften i armarna och benen bar mig inte.
Kollegerna undrade varför han var så blek när han kom tillbaka – han minns den där speciella kamratskap man hade.
VÄL HEMMA FICK han ta emot Alfred Nobels fredspris för Förenta Nationernas Fredsbevarande styrkor och fint betyg för sin musikaliska gärning. Han har sedan haft annat jobb men också spelat i orkestrar i alla år – i jazzens tecken.
I dag medverkar han i Ivan Eliassons kvintett, med flertal spelningar under året.
– Jag är ”saxonfonbärare”, säger hustrun Mette som också varit kvintettens vokalist.