Vandra och klättra på Norges toppar
RESOR: BERGEN DUGER TILL MER ÄN BARA SKIDÅKNING
Att vandra vid berget Jotunheimen med Norges högsta toppar Galdhöpiggen och Glittertind eller klättra uppför Hoven i Loen är höjdarupplevelser utan motstycke. Den magnifika utgångspunkten för att utforska det västnorska fjäll- och fjordlandskapet är Ålesund.
I detta dramatiska landskap av höga berg, djupa fjordar och glaciärer hämtade Edvard Grieg (1867–1907) inspirationen till sina klassiska kompositioner. I dag är det filmare, författare och turister som låter sig hänföras av fjordlandskapet runt Ålesund och dess vackra och vilda fjällmassiv i Jotunheimen med snöklädda toppar mitt i sommaren. Omgivningarna är pepprade av vandringsleder, klätterstigar och spektakulära glaciärturer. I alla tider har den norska befolkningen tvingats hantera naturens lagar och i de flesta fall har de lyckats bemästra den. Men vid ett ödesmättat tillfälle i Ålesunds historia blev naturen dem övermäktig. Det var en kall januarinatt 1904 när stormen ute på Atlanten nådde orkanstyrka och vågorna vräkte in mot staden. I ett av trähusen blåste fönstret upp och oljelampan föll omkull varvid bordsduken fattade eld. Bara några timmar senare hade en hel stad med över 800 byggnader brunnit ned till grunden. Olyckan mobiliserade ett helt land, ja hela Europa, vilket gjorde att uppbyggnaden av staden bara tog tre år.
EGENTLIGEN BEHÖVS DET inga nerver av stål eller extrem fysik för att njuta av det västnorska fjord- och fjällandskapet, även om det känns så när jag för första gången antar utmaningen att bestiga berget Hoven utanför byn Loen. Det är en av Norges många så kallade Via Ferrata-leder, där klätterleden består av en försäkrad vajer. Bildligt talat handlar det om att ta järnvägen upp till himlen. Att hänga säkrad i den fastbultade vajern på den nästan lodräta klippväggen, tusen meter över havet, är en höjdare.
Utsikten över fjorden och glaciären Jostedalsbreen under oss, är en upplevelse med hög endorfinfaktor. Kanske inte något för den som har anlag för svindel, men för den aktiva friluftsmänniskan med god fysik och bra balans är det fullt möjligt. Vajern är säkrad var tredje till femte meter ända upp till toppen. Du måste med andra ord alltid vara förankrad i vajern.
– Anordningen med den säkrade vajern är främst till för att skydda oss klättrare så att vi inte trillar ned. Och du måste nå toppen. Att ångra sig halvvägs är inget vi rekommenderar eftersom det är mycket svårt att backa bandet och klättra nedför, säger bergsguiden Elin Nes Hjelle.
Detta faktum fick mig först att avstå klättringen mot toppen, men som tur var ändrade jag mig i sista stund och antog utmaningen.
– Helt magiskt! Adrenalinet pumpade hela vägen upp. Hade jag fattat vad jag gav mig in på så hade jag kanske avstått. Men så här, när vi nått målet, är allt bara en enda stor tillfredsställelse och kick, säger Maurice Jadczyk, från Stockholm, innan vi åter beger oss ned på andra sidan av berget, nu till fots utan säkerhetsutrustning.
VÅR UTGÅNGSPUNKT ÄR fjällstationen Spiterstulen som ligger i dalgången Visdalen på 1100 meters höjd mellan de två fjälltopparna. Det är en privatägd station, som varit fäbod för familjen Sulheim i över 250 år. Den drivs av syskonen vars farfars farfar var den förste som besteg Galdhöpiggens 2 456 meter 1850. Steinar Sulheim, ortopedkirurg till vardags, har följt i förfädernas fotspår och är i dag en välkänd bergsguide i Norge, som driver utbildning av guider i området. Han tar oss med på en tur mot Galdhöpiggens topp med glaciärvandring på Svellnosbreen på 1 800 meter som den stora höjdpunkten.
– Att vistas i fjällen och gå på tur ligger i norrmännens gener. Vi älskar bergen. Varje ledig stund ger jag mig iväg. Det är en kick att närma sig de mäktiga topparna, endorfinerna i hjärnan frigörs och fyller mig med en stor känsla av lust, men man måste ha respekt för naturens krafter och inte bli övermodig, säger Steinar medan vi tillryggalägger höjdmeter efter höjdmeter.
– Under åren har jag tyvärr tvingats plocka upp både döda och levande ur bråddjupa glaciärsprickor och det vill jag helst slippa. Därför har utbildning av bergsguider blivit en kall.
NÄR VI EFTER ett par timmars vandring uppför Galdhöpiggens sydsida når Svellnosbreens glaciärkant med spektakulära naturformationer av istoppar, ispelare, isgrottor och raviner som skiftar i vit och blått tar vi en välbehövlig paus, där isbroddar och säkerhetsselar ska tas på.
– För bara tio år sedan föll glaciärkanten, säger Steinar och pekar på ett område flera hundra meter längre ned i dalen. Om 20–30 år vet vi inte hur mycket som finns kvar.
Att med guidens hjälp lotsas in i detta magiska islandskap är som att förflytta sig till Stålmannens planet. Vi lotsas över sprickor, genom trånga isgrottor i andlös spänning. När vi efter några timmar åter är nere på fjällstationen möter jag Göteborgsparet Sofia Engström och John Carlsén, som efter en tiodagars vandring i Jotunheimenmassivet nu ska göra en toppbestigning av Galdhöpiggen.
– De norska fjällen är magiska. Jag kommer ofta hit. Nu får det bli en öl framför brasan innan vi kryper in i tältet och laddar för morgondagens bergsbestigning, säger John och viker ihop kartan och slår sig ned vid brasan inne på stationen.
”Att hänga säkrad i den fastbultade vajern på den nästan lodräta klippväggen, tusen meter över havet, är en höjdare.”