MAGNUS EGEN DRÖMKONST
Plåtar, redskap och staplar av mindre klossar. I konsthallen håller Magnus Larssons konst på att ta plats, på en plats bakom en annan.
Mot väggarna i det stora luftiga rummet står plåtar av papier maché, målade i mörka färger. De står lutade mot träbitar, som sitter fast på väggen.
– JAG HAR fått inspiration från platser som finns bakom andra, som uthus och bakgårdar, förklarar konstnären Magnus Larsson.
Han menar att mycket av det mer spännande som man kan hitta finns i just platserna bakom, sådant som rensats bort.
– Saker har en tendens att vandra ut från centrum. När det är nyköpt står det där i vardagsrummet eller vid tv:n, men när det börjar bli slitet flyttas det allt mer bakåt, till förråd eller annat. Det är där man hittar det spännande, säger Magnus Larsson.
HAN LYFTER UPP en av formerna från bordet som står i mitten av rummet. Runt det är marken täckt av mörkt färgade tidningsblad som kan liknas med den flimrande bilden på en tv.
I handen har han en tratt, en av de många former som ligger på bordet.
– Jag har blivit fäst vid den här formen, säger han och berättar att han inte vill att formerna på bordet ska undersökas var för sig, utan som en helhet.
KONSTHALLEN I VÄNERSBORG menar han passar konsten perfekt. Ett stort rum, men med tre olika utrymmen.
I det första utrymmet säger han att det mer realistiska finns, former man kan känna igen sig i. Medan det i passagen, det andra utrymmet, drar mer åt det drömska hållet.
– Här är det ren fantasi, säger han och pekar mot pelarna av träbitar
som reser sig mot taket.
– Allt här är uppbyggt med små klossar, och man kan se att startpunkten för allt är en liten kloss, men att allt också skulle kunna rasa och byggas om, om en kloss lämnade sin plats, säger Magnus Larsson.
BLAND DE STAPLADE träbitarna finns ett bord av klossar, med två pinnar av klossar lutade mot på varsin sida. Magnus Larsson berättar att det ska likna en båt.
– Man kan tänka sig att varje liten kloss är en tanke, och tillsammans skapar alla små klossarna en enhet, men man tappar ju också lätt bort en liten tanke, säger han.
Kan man tänka då att båten ska kunna ro iväg, som när en tanke blir verklighet?
– Jo, det kan man nog göra, svarar Magnus Larsson.
Han menar att man inte ska berätta för mycket om tanken bakom konsten, utan att det är upp till den som ser den att dra sina egna slutsatser. Att berättelsen tas över av någon annan när den ser skapelsen.
– Det är alltid spännande vad besökare tycker, ibland är man på samma bana, och ibland på ren kollisionskurs, säger han.
I DET SISTA utrymmet i den stora hallen finns en anslagstavla. Än så länge sitter endast en lapp på den, men tavlan ska fyllas med flera hundra små papper med mätningar i form av grafer. Graferna säger konstnären kan föreställa allt möjligt, från hjärtrytm till ljudnivå.
Mätningarna har han gjort i över ett års tid och de föreställer alla något som han mätt på riktigt. Bland annat säger han att han har mätt röster i hemmet och hur många gånger grannen slagit i dörren.
– Men nu vet jag inte vad som är vad, säger han och tar upp en av de många lapparna från lådan under anslagstavlan.
FRAMME VID UTGÅNGEN från konsthallen stannar konstnären än en gång vid bordet med formerna.
De mörka papprena på golvet justeras och Magnus Larsson placerar ännu ett föremål på bordet.
– Det är liksom ett dagdrömmeri som tar form, säger han.