Hur vi återtar kontrollen
Vi liberaler vill på alla de sätt med vår politik motverka parallellsamhällen där egen normbildning och organiserad kriminalitet riskerar att bli en lokal maktfaktor. Det är lättare gjort när man kan starta från början. Vårt vackra Trollhättan har under årens lopp inte förlorat sin skönhet men sin samhällsstruktur. Vi har redan ett tydligt parallellsamhälle och en mycket olyckligt utvecklad segregation. Tidningsrubrikerna beskriver bränder, oro och negativa händelser och oron ökar med all rätt hos våra kommuninvånare. Nu handlar det inte om att ”vi inte vill ha parallellsamhällen”, utan om hur vi återtar kontrollen, ökar närvaron och agerar kraftfullt.
Det jag menar med kraftfullt är just det, med kraft och minutiöst ta tag i varje situation som uppstår och gå till botten med den. Om en unge slänger en bilbomb så ska familjens vardagssoffa intas av vuxna som tar tag i detta, ställer krav, följer upp och vidtar åtgärder. Vi kan inte lämna något åt sitt eget öde här.
MOD OCH KRAFT krävs med stöd och hjälp. Jag vet att det görs många verkligt bra insatser här av både eldsjälar och tjänstemän, men eftersom bilbomber fortfarande kastas så måste arbetsmetoderna utvärderas. Enligt Skolinspektionens rapport är Trollhättan duktigt på att göra insatser för nyanlända barn. Mottagandet fungerar bra. Då måste vi också kunna hitta effektiva former för att ta tag i gängen på Kronogården med omnejd.
Bostadsbyggandet måste planeras så att fler får råd att hyra och bo. Vi måste ställa tydliga krav på motprestationer hos bidragstagare. Vi måste ha en heleffektiv organisation för att både kvinnor och män ska lära svenska och arbeta för egen försörjning. Mångdubbla antal vuxna i områdena exempelvis trygghetsvakter för ordning och reda.
TROTS NUVARANDE GODA vilja så måste vi inse att det inte håller längre. Jag känner människor som nu flyttar från vår stad för de är rädda att gå ut och rädda för att bo här. Då har det enligt min mening gått för långt. Vi vill ju ha 70 000 invånare i Trollhättan som alla arbetar, bidrar och känner sig trygga och delaktiga.
Alla behövs, men då måste nuvarande insatser utvärderas och utvecklas. Det kanske till och med är möjligt att få till breda politiska lösningar på dessa gemensamma problem.