MUSIKEN HJÄLPTE ANNA
”Nu är jag ung, mycket yngre än då. Jag vet mycket mindre än vad jag visste då.” – Jag har ingen aning om hur den texten kunde hitta mig då när jag inte hade varit igenom det jag varit nu. Livet är häftigt! säger Anna Stadling.
Det har gått två år sedan tillvaron ställdes på ända för sångerskan och hennes familj. Hon och maken Pecka, som också är musiker, stod mitt uppe i ett gigantiskt renoveringsprojekt. Lägenheten i Stockholm byggdes, bokstavligt talat om från golv till tak, för att skapa bättre och större utrymme för familjen, som även består av en då femårig son.
– Vi levde i ett renoveringskaos och hade precis tagit ner den största väggen i lägenheten och det ser ut som hell här. Då får min man veta att han har prostatacancer.
ETT BESKED TUFFT nog att hantera, men det skulle bli mer. Någon vecka senare gick Anna på sin årliga mammografiundersökning, där man upptäckte cellförändringar i det ena bröstet. Det andra cancerbeskedet inom ett par veckor för den lilla familjen.
– Cancer innebär sådan ovisshet och att få besked om att man drabbats av det är ett slag under bältet. Vi fick samma besked båda två. Det var overkligt och som att kastas in i en torktumlare på det hårdaste programmet.
– Samtidigt var det viktigt att ge vår son plats, att låta honom ta in och bearbeta att både mamma och pappa var sjuka och att förstå. Man vill inte ljuga, men på samma gång vill man inte heller skapa för mycket oro hos honom. Det räckte med hur vi mådde själva. Rädslan att inte få stanna med sitt barn är kanske den värsta oron, men man får hantera det så gott det går. Vi är långt ifrån ensamma och alla som kliver in i den här kampen vet vad den innebär. Det är något man måste ta sig igenom och det gör man på olika sätt. Vårt sätt var musiken.
För mot alla odds satte paret, så snart de hämtat sig någorlunda efter operationer och behandlingar, igång med att göra en julskiva, som de sedan turnerade med förra året.
– Jag FATTAR inte det i dag, hur vi orkade! För livet stannar ju inte av bara för att man blir utslagen av sjukdom. Man tänker att det inte ens är möjligt att diskmaskinen går sönder också – men det gör den.
I DAG ÄR både Anna och hennes man cancerfria och djupt tacksamma för det.
– Det känns ju också som en saga! Jag vet hur hårfin linjen är och är SÅ tacksam för att vi hamnade på rätt sida av linjen. Men där kan också finnas skuld vid sidan av tacksamheten, fortsätter Anna och berättar om vänner och bekanta som ät mitt i eller har förlorat kampen mot sjukdomen.
Ur detta livskaos, där allt ställdes på sin spets och gav nya perspektiv, började idéer till nya låtar spira inom Anna. Hon hade länge funderat på att samarbeta med låtskrivaren, producenten och artisten Andreas Mattsson (från Popsicle) och det här blev en möjlighet att göra verklighet av idén.
– Jag är så glad att han stannade kvar genom allt det här. Vi har träffats och pratat i timmar och han har hjälpt mig att sätta ord på det jobbiga. Han har skrivit det mesta
av materialet utifrån våra samtal. Han har sina egna bekymmer, så vi har MÖTTS i samtalen och ur kemin som uppstod har låtarna kommit.
Så först en julskiva, sedan ett mycket personligt album – allt mitt i den värsta tid hon och hennes familj har gått igenom ...
– Ja, jag kan också bli förvånad över mig själv att jag drar igång de här projekten och genomför dem, säger hon med ett skratt som svar på min outtalade fråga.
ALBUMET ”EFTER STORMEN” släpptes för omkring en månad sedan och titeln anspelar självklart på det hon har gått igenom.
– Efter en storm kommer efterdyningar. Allt är inte över bara för att stormen har avtagit.
– Men skivan är som ett monument över den jobbiga tiden och texterna får mig att fundera varje gång jag sjunger dem. Det blir ett sätt att smälta allt som hänt.
Hon berättar att hon spelade in sista demon för plattan på fredagen veckan innan hon skulle opereras. Den tagningen är också den som hörs på den färdiga skivan.
– Det blev först alldeles tyst efter att jag sjungit. Sedan sa Andreas ”shit, den KÄNDES!”. Den är inte perfekt på något sätt, men den fick vara, också som ett monument över den tiden. Jag var SÅ RÄDD vid det tillfället. Rädd för smärtan, rädd för resultatet av att förlora ett bröst, rädd för beskeden jag skulle få efter operationen.
SJUKDOMEN HAR FÖRT med sig förändringar, som inte varit helt lätta att ta in. Anna berättar att hon och maken har fått kuratorhjälp för att orka gå in i vardagen och fortsätta.
– Jag ÄR förändrad och är till exempel mindre stresstålig. Jag orkar inte lika mycket längre och det är jättetråkigt att vara trött, men det är viktigt att lyssna på kroppen och lära sig det. Att hitta sig själv i det här på ett nytt sätt. Vem är den nya Anna?
– Det är en pågående process och jag är vaken för det, för att det händer och kan hända nya saker.
”EFTER STORMEN” HAR fått ett mycket positivt mottagande, inte minst av publiken som tagit Annas berättelser till sig och gjort dem till sina.
– Jag är väldigt glad för det! Jag vill inte skriva någon på näsan vad det är jag vill förmedla, alla ska få göra sin egen tolkning av texterna och musiken, och det känns som om folk verkligen hittar in i musiken och använder den i sin egen historia.
Anna berättar om en cancersjuk man som såg henne sjunga en av de nya låtarna i Nyhetsmorgon i våras och blev så tagen att han skrev till henne efteråt och sa att han ville att just den låten skulle spelas på hans begravning. Så blev det också, efter att han förlorat sin kamp mot sjukdomen.
JUST DE DÄR kontakterna med andra i samma eller liknande situation, som den Anna och hennes man, plötsligt befann – och befinner – sig i är något Anna värnar om.
– Det är så många som drabbas, därför måste vi prata om det. Vi behöver dela mer med varandra och se att vi inte är ensamma.
Hon berättar om sin bröstkompis Charlotta Lindberg, som nyligen kommit ut med boken ”En hel jävla bok om cancer”, som fått en hel del uppmärksamhet. I boken visar författaren bilder på hur hon ser ut efter att ha fått sitt ena bröst bortopererat.
– Det är modigt och nödvändigt. Det finns de som säger att ”det är ju bara ett bröst”, men det är en kroppsdel – en del av oss själva – vi förlorar. Det är en sorg och jag skiter i vad folk tycker om att jag pratar om det här, för jag MÅSTE prata om det!
– Att använda det som hänt och göra något bra av det är ett sätt att trampa på cancer, att säga fuck cancer, och när energin börjar komma tillbaka känner man sig ostoppbar. Charlotta skriver i sin bok att vi är ”fulla av ärr, fulla av liv”. Det är så fint, tycker jag!
När hon på torsdag kliver in på Kulturbarens scen i Trollhättan, i sällskap med sina medmusikanter Carl Ekerstam och Therese Börjesson, får publiken höra alla låtarna från nya skivan plus en hel del annat.
– Jag har försökt färga med låtar som kommer in bra i sammanhanget och det blir material från alla mina svenska skivor, även från den allra första faktiskt. Som en liten surprise för dem som följt mig länge, säger Anna med ett skratt.
HON SLÄPPTE SITT första album 1999, första singeln hette ”Nu är jag ung”.
– Jag är FORTFARANDE ung och har drömmarna kvar, har fortfarande barnet i mig. Sen ser mina drömmar annorlunda ut nu är när jag var yngre. Då handlade det om att resa långt, bygga hus – stora grejer. Nu drömmer jag om att få upp den där sockeln där hemma, om att få fira jul hemma, om att slippa resa.
– Ju mer man lever, desto mer borde man veta, men man vet ju MINDRE! Jag har ingen aning om hur den texten av Staffan Hellstrand hittade mig då, när jag inte varit igenom det jag har nu. Det är en häftig tid jag är i nu, vad som kommer sen, det får vi se, det är spännande! Det här har inte knäckt mig, det tar mig framåt och det är häftigt. Jag är på djupet ödmjukt tacksam att få fortsätta ett tag till. Det är häftigt att leva!
”Att använda det som hänt och göra något bra av det är ett sätt att trampa på cancer” ANNA STADLING