Lär av planekonomins historiska katastrofer

KOMMUNISM. Hur mycket spik behövs det i ett samhälle? Det är inte en fråga som behöver ställas i en marknadsekonomi.

Men i den planerade ekonomin ställde den till stora besvär för någon stackars tjänsteman i den massiva sovjetiska byråkratin. Frilansskribenten Mattias Svenssons nyutkomna essä ”Vad vi kan lära av planekonomin” (Timbro) är en riktig liten juvel. Trots sitt ödmjuka omfång hinner den med många nedslag i de planekonomiska mekanismerna. Dessutom är den fylld med detaljer – ibland roliga och absurda, ibland tragiska – från den kommunistiska vardagen.

SOM SVENSSON SJÄLV skriver är skriften en påminnelse om att kommunismen bygger på ett löfte om överflöd som aldrig infrias. Dessutom kan systemets brister lära oss ekonomiska mekanismer i vårt eget samhälle.

Idén om planekonomi är inte heller helt död. Då och då väcks den till liv i kulturradikala kretsar, numera ofta kryddad med tankar om att den tekniska utvecklingen förändrat förutsättningarna, och gjort en planerad ekonomi möjlig.

Det för oss tillbaka till spikarna. Den tjänsteman som fått ansvar för just det området i den 60 000 rubriker långa ekonomiska planen skulle till att börja med försöka besvara hur många spikar som behövdes i Sovjetunionen och hur det målet skulle anges i planen. Det första försöket, som angav målet i form av antal spikar som skulle produceras, resulterade i att ett stort antal mycket små spikar producerades, för att spara på materialkostnaderna. Nästa gång angav man därför istället produktionsvolym i ton, vilket ledde till få, men väldigt stora spikar.

MEN SOM OM inte detta var svårt nog skulle man sedan försöka lista ut vart spikarna skulle skickas, och i vilka kvantiteter, och därefter vilka som hade prioritet när det uppstod brist.

Och brister uppstod som bekant, på stort och smått, i hela ekonomin. Som Svensson skriver var Sovjet världens största traktortillverkare, men var tvungna att importera vete. De producerade också mest stål, men ändå fick man vänta tio år på att köpa en undermålig bil av märket Lada. Det fanns cement och virke i massor, men ändå rådde stor bostadsbrist.

Bristen på mat och tvångskollektiviseringen av jordbruket i Ukraina ledde till en svältkatastrof som går under namnet Holodomor. Medvetna beslut om att konfiskera skördarna orsakade upp till 10 miljoner människors död.

MILJONTALS MÄNNISKOR OFFRADES alltså för att genomföra dessa ekonomiska experiment. Att planekonomin också ledde till hämmad innovationskraft, ökad byråkrati, stor miljöförstöring, och att systemet trots 70 års reformförsök bara blev sämre med tiden, det borde säga allt – även för dem som tror sig kunna planera ekonomin med hjälp av modern teknik, eller som tänker att systemet skulle kunna fungera om bara målen var annorlunda.