UNIK FORSKARE.
Örjan Johansson från Vänersborg är Sveriges enda forskare på snöleoparder. Sedan 2008 har han följt det hemlighetsfulla kattdjuret i Gobiöknen i Mongoliet.
Snöleoparden lever ett mystiskt och i stort sett osynligt liv i Centralasiens höga berg. Någon som vet mer än de flesta om det hemlighetsfulla kattdjuret är forskaren Örjan Johansson, född och uppvuxen i Vänersborg.
Sedan 2008 – i 1 040 dagar och som mest 207 dagar i rad – har Örjan Johansson studerat snöleoparder i en ödslig del av bergskedjan Altai i Gobiöknen i södra Mongoliet.
Nyligen disputerade han vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, med uppsatsen Avslöjandet av bergens vålnad – snöleopardens ekologi och beteende.
– Allt vi kommit fram till är nytt, ändå vet vi fortfarande ganska lite om snöleoparden, säger Örjan Johansson när vi träffas på Nordens Ark en hösteftermiddag när han är där för att föreläsa.
Nordens Ark är sedan länge engagerade i bevarandearbetet av snöleoparden som är starkt hotad, eller sedan 14 september sårbar efter ett beslut av Internationella naturvården, ICUN.
– Att snöleoparden inte anses lika hotad längre handlar om politik och är olyckligt. Hoten mot arten ökar och vi är inte alls säkra på hur stor populationen egentligen är, säger Örjan Johansson.
SNÖLEOPARDEN ÄR svårräknad eftersom den är skygg och mest aktiv vid skymning, gryning och delvis på natten. Den är också mycket välkamouflerad med sin gråfläckiga päls som smälter perfekt in i omgivningen. Därmed är snöleoparden också svår att forska på.
– Under en konferens i Bejing blev jag tillfrågad om jag ville forska på snöleoparder i Mongoliet. Det lät som en lagom svår utmaning och jag anslöt i augusti 2008.
Syftet är att studera alla aspekter av snöleopardens ekologi – vad den äter, spridning och hur den parar sig, samt utveckling av nya bevarandeprogram och att utbilda bevarandepersonal.
– Bland annat kan vi konstatera
att snöleoparden dödar fler vilda bytesdjur än tama. Trots att finns det minst tio gånger mer tamboskap än vilda djur i området, säger Örjan.
EN AV UPPGIFTERNA i fält är att sätta upp självutlösande kameror på strategiska platser och att fånga snöleoparder i speciella fotsnaror. Djuret bedövas för att bland annat få en Gps-sändare om halsen som faller av efter 1-1,5 år.
Hittills har man märkt och följt 23 snöleoparder. Den första som Örjan fångade fick namnet Aztai som betyder tursam. Han följde Aztai i fyra och ett halvt år, men efter ett angrepp mot tamdjur i ett hägn dödades han av herdar.
Örjan är den förste som lyckats hitta en lya – och senare ytterligare tre – med snöleopardungar, två stycken, som fotograferades, mättes, vägdes och märktes.
Snöleoparden håller sig inte bara undan forskare. Även för ortsbefolkningen är det en mystisk figur.
– Den kontakt befolkningen har med snöleoparder är när de angriper djuren. Efter ett angrepp försvinner den bland bergen och är som uppslukad. Därför kallas snöleoparden ofta för bergens vålnad, berättar Örjan.
Under sina år i Mongoliet har han aldrig oväntat stött på en snöleopard i dagsljus.
– De är där, fast man kan inte se dem eftersom de är så välkamouflerade. Men i mörkret reflekteras ljus i deras ögon och det har hänt att de följt mig nyfiket vid sidan på behörigt avstånd. Det är en fridsam katt. När den är snarad kanske den fräser lite och den försvarar sig inte ens när nomaderna dödar den efter ett djurangrepp.
ÖRJAN BERÄTTAR OM natten när han var ute och letade efter sitt sällskap, huskatten Fredag. Kattögon glimrade i mörkret och det såg ut som om Fredag satt på en kulle och hade koll.
– Jag kallade på honom som man gör med katter och gick närmare tills jag insåg: ”Fan, det är inte min katt”. Det var ju en snöleopard. Men den tittade bara fundersamt medan jag gick undan.
Senare dök Fredag upp som inget hade hänt. En dag gjorde han inte det – en varg hade tagit honom.
UNDER LÅNGA PERIODER har Örjan bott ensam i en jurta, en traditionell mongolisk tältbostad. Klimatet är hårt – antingen stark kyla eller mycket varmt – och alltid blåsigt. Vägar är så gott som obefintliga och det är motocrosscykel, fyrhjuling eller till fots som gäller.
– Man måste överleva varje dag. Särskilt när det är 30-40 minusgrader. Arbetar man inte med att samla in och analysera data, måste det praktiska lösas. Bara tvätt, att hitta pinnar att elda med, hämta vatten, serva och reparera de två motorcyklarna och annan utrustning är ett heltidsjobb.
Och inte blir livet enklare när det sker olyckor. Som när han bröt armen efter en mc-krasch. Örjan tog sig tillbaka till lägret, men samma dag hade han gillrat fällor och under natten kom larm om att ett djur gått i en av dem.
– Djuret ska vara snarat så kort tid som möjligt, så jag var tvungen att ge mig iväg. Det gick väl, fast det var lite svårt att få upp den brutna armen så att jag kunde sikta med geväret för att skjuta bedövningspilen. Först efter sju dagar kom jag till läkare.
ÄVEN OM ÖRJANS avhandling är klar finns det väldigt mycket mer att ta reda på och förstå om snöleoparder.
Förutom arbetet som doktorand på Sveriges Lantbruksuniversitet fortsätter han forskningen i fält. Men numera finns familjen i Uppsala så nu begränsas fältarbetet till en månad i taget. Fotnot: Texten med fler bilder går att läsa i sin helhet på www.ttela.se