Regler för svenskt bistånd ifrågasätts
Hög tillväxt i ekonomin och färre asylsökande vid gränsen gör att det svenska biståndet nästa år växer till 43 miljarder kronor. Det innebär 6 miljarder mer än i år. En erfaren Ud-diplomat ifrågasätter det svenska enprocentsmålet för biståndet.
– Man kan inte ha ett utgiftsmål, ett mål som går ut på att göra av med pengarna innan årets slut, säger Lars Anell, tidigare bland annat ambassadör i Bryssel och Genève.
I våras kom Anell med en rapport för Expertgruppen för biståndsanalys (Eba), som är knuten till regeringskansliet. I den kritiserar han att Sveriges biståndsram sedan 1960talet styrs av enprocentsmålet.
Det innebär att en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, årligen ska gå till biståndet. BNI styrs av den ekonomiska tillväxten vilket gör att biståndet normalt ökar.
MÅLET BIDRAR TILL att regeringen i budgeten för 2018 föreslår 43 miljarder till biståndet, av en total biståndsram på 49 miljarder. En annan, stor förklaring till ökningen är att flera miljarder mindre än i år och förra året räknas av för att betala kostnader för mottagandet av asylsökande.
– Vi har planerat i ett år för ökningen, men jag ska inte säga att det inte är en utmaning, säger Carin Jämtin, generaldirektör för regeringens biståndsorgan Sida.
Sida fördelar och hanterar den stora delen av biståndet och ska nästa år hantera 24,8 miljarder, 3,4 miljarder mer än i år.
– Det kommer att kräva lite fler personer som jobbar med biståndet för att vi ska klara kvaliteten, säger Jämtin.
LARS ANELL UNDERSTRYKER att han inte är ute efter att kritisera nivån i sig utan tanken med ett mål som innebär att ett visst belopp ska avsättas varje år. På andra områden utgår man ifrån behov och bedömningar av vad som rimligen kan uppnås, inte att en viss summa pengar ska förbrukas.
– Jag vill ha fokus på innehållet: vad gör vi? vad är viktigt? vad ska vi inrikta oss på? säger Anell.
Han tror att regeringen och Sida inte har en chans att få ihop rimliga planer för hur en så stor ökning av biståndet som nu sker ska kunna användas på ett bra sätt. En utväg blir då att ge ännu mer pengar till Fn-organ som Sverige redan är oproportionerligt stor givare till.
– Vårt bistånd behövs och det finns stora hål att försöka fylla med våra resurser, De humanitära appellerna är knappt fyllda till hälften, säger Isabella Lövin (MP), minister för internationellt utvecklingssamarbete.
Hon ser ingen risk för att kvaliteten blir lidande eller att pengar bara spenderas utan plan, när biståndsmiljarderna ökar.
ENPROCENTSMÅLET är, enligt Lövin, oerhört viktigt att hålla kvar vid när andra drar ned på biståndet.
– En procent är skammens gräns. Vi har enats om att Sverige ska vara en förebild i världen och vi står upp för det, säger hon.
I en studie från 2002, ledd av nobelpristagaren Elinor Ostrom, granskades Sidas budgetarbete. Många anställda uppgav att de kände press att göra slut på anslagen, för att visa att pengarna behövdes, och trycket ökade mot slutet av budgetåret.
PÅ FRÅGAN OM det inte finns en press att göra av med anslagen säger Carin Jämtin att det vore fel att arbeta så. Sida hävdar att saker har förändrats sedan studien gjordes.
– Vi skulle bita oss själva i svansen för om några år skulle det synas att vi inte lever upp till kraven.
Jämtin, som var biståndsminister (S) 2002–2006, försvarar enprocentsmålet, som i stort sett bara Norge och Sverige håller fast vid.
– Den långsiktighet som Sverige och några få till står för ger förändring. Det kan man bara ha om man har ett enprocentsmål, säger Jämtin.
Trots målet har biståndet de senaste 20 åren vissa år har minskats med upp till 20 procent, för asylmottagande i Sverige. De häftiga kasten år från år anses i sig försvåra planering och effektivitet.