Tondöva beslut om mer makt till EU

EU. I skuggan av brexit-förhandlingarna har Eu-länderna enats om riktlinjer för en så kallad social pelare – nya regler som både dikterar och sätter miniminivåer för medlemsländernas välfärdspolitik.

Förslaget är ett utmärkt exempel på den tondövhet som präglar hela Eu-bygget, och som ytterst orsakade brexit.

Den 17 november samlas EU:S stats- och regeringschefer i Göteborg för ett toppmöte om rättvisa jobb och tillväxt. Men på agendan finns också det numera enhälligt uppbackade förslaget om en social pelare, som är klart att undertecknas.

Om det träder i kraft innebär det bland annat att Eu-länderna förbinder sig till nya regler om minimilöner, arbetsrätt och socialförsäkringarnas utformning. Ett av de mest kontroversiella förslagen gäller föräldraförsäkringen, där EU kommer att kräva minst fyra månaders föräldraledighet för varje förälder. Precis som med de svenska ”pappamånaderna” ska man inte kunna överlåta dessa till sin partner. Föräldrar ska också ha rätt att gå ner till deltid eller kräva flexibel arbetstid.

De flesta förslagen i den sociala pelaren är att betrakta som golv i en välfärdsstat, och kommer därför inte att påverka Sverige i lika hög utsträckning som vissa andra länder, eftersom vi redan nu har generösa system. Den svenska modellen för lönesättning påverkas inte heller.

Men kravet på fyra månaders föräldraförsäkring är ett exempel på hur delar av vår välfärdspolitik kommer att dikteras från Bryssel. Det borde oroa även den som är för innehållet i de enskilda förslagen.

För i praktiken innebär den sociala pelaren ännu en stor maktförskjutning uppåt i Eu-pyramiden. Socialdemokraterna jublar, eftersom de ser det som en möjlighet att genomföra sin politik i hela EU. Men dörren som öppnas till nya lagstiftningsområden kan också användas av andra. Vad händer till exempel om EU bestämmer sig för att harmonisera abortreglerna?

Det finns förvisso mycket att säga även om det politiska innehållet i den sociala pelaren, speciellt för länder som inte har utbyggda välfärdsförmåner. De olika förvaltningstraditionerna, samhällsmodellerna och politiska inriktningarna i Europa har på många sätt varit kontinentens styrka. Harmoniseringar inom specifika områden tenderar i stället att bli märkliga kompromisser som gynnar de som har mycket politiskt kapital. Jordbrukspolitiken är ett bra exempel.

För svensk del är dock huvudargumentet mot den sociala pelaren att det förändrar formerna och gränserna för det europeiska samarbetet, och ger den överstatliga nivån möjlighet att blanda sig i allt mer. Det sätter gränser för den nationella politiken, men skadar också hela Eu-projektets legitimitet.

Britterna röstade för att lämna EU för att det fanns en utbredd skepsis mot ”an ever closer union”, ett samarbete som hela tiden fördjupas och expanderar. De rörelserna mullrar under marken i allt fler länder. Det borde Eu-ledarna lyssna på, i stället för att tondövt skråla Europahymnen.