Bygg snabbt för höga hastigheter

INFRASTRUKTUR. “Blomstermålningarna” kallades talen. I juni 1857 framträdde Johan August Gripenstedt inför riksdagens fyra stånd som samlats för gemensamma överläggningar.

Finansministerns budskap var att stambanor skulle bidra till att lyfta det land som då var en fattig avkrok i Europa. Gripenstedt mötte motstånd från principfasta liberaler som skydde det statliga åtagandet och den massiva upplåning som krävdes. Andra kritiker menade att exempelvis Göta kanal sett till svenska förhållanden var en bättre transportlösning.

Men riksdagen accepterade finansministerns förslag och därmed också den grundläggande tanken att järnvägen skulle främja ekonomisk tillväxt och att den stora lånefinansierade investeringen skulle betala igen sig många gånger. Vad Gripenstedt byggde var inte bara stambanor, det var framtiden.

ARGUMENTEN FRÅN STÅNDSRIKSDAGEN känns igen i den segdragna diskussionen om Sverige ska bygga den typ av höghastighetsbanor med hastigheter på

320 km/h som är vardag för många européer. Moderater och socialdemokrater fruktar anklagelser om statsfinansiell ansvarslöshet.

Andra menar att Sverige är för glest befolkat för höghastighetsjärnväg, medan några argumenterar för att självkörande bilar håller på att göra spårbunden trafik omodern.

Vad kritikerna saknar är Gripenstedts insikt om att stora infrastrukturprojekt förändrar samhället och att de inte enbart genomförs för att passa in i hur samhället ser ut idag. En investering i höghastighetsbanor handlar om hur vi vill att samhället ska se ut om 25 eller 50 år.

Den som argumenterar för att vi ska nöja oss med dagens järnväg eller investera i nya spår för lägre hastigheter säger i praktiken att man vill ha ett samhälle där inrikesflyg och bil fortsätter att vara självklara val för resor mellan storstäderna. Och de som ser självkörande bilar som lösningen tycks för en liten stund ha glömt bort att även dessa tar plats och kommer att kräva att mer mark i storstäderna avsätts för vägar i takt med att befolkningen ökar.

Däremot är det uppenbart att även den befintliga järnvägsinfrastrukturen behöver rustas upp. Det handlar om att höja kvaliteten på Dalabanan, om att bygga dubbelspår hela vägen mellan Stockholm och Sundsvall och om att se till så att de sista sträckorna med enkelspår på Västkustbanan försvinner. För att bara nämna några exempel.

OM HÖGHASTIGHETSBANORNA SKULLE finansieras inom de befintliga budgetramarna för infrastruktur skulle dessa satsningar trängas undan samtidigt som bygget av de nya stambanorna skulle dra ut på tiden. Det skulle under lång tid förvärra den svenska järnvägskrisen.

Centerpartiet har därför föreslagit att höghastighetsbanorna ska lyftas ur den vanliga budgetprocessen och läggas i ett separat bolag, som kan låna med staten som garant (DN Debatt 6/11). Det är samma modell som användes vid byggandet av Öresundsförbindelsen. På så sätt skulle det bli möjligt att bygga snabbare och sammanhållet för 320 km/h.

Det är en lösning och hastighet som både moderater och socialdemokrater bör omfamna.