Västra Götalands invånare mer stöttande
Invånarna i Västra Götaland tycker att det är extra viktigt att stötta andra i sorg. Fler än riksgenomsnittet tycker att det är extra viktigt, och färre än riksgenomsnittet skyr möten med sörjande människor. Det visar en Sifo-undersökning som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan.
77 procent av de tillfrågade i Västra Götaland instämde i att det är extra viktigt att stötta de som sörjer något, genomsnittet på riksnivå låg på 70 procent.
– Det kristna budskapet är att hjälpa människor, och då särskilt de små och svaga, säger Elisabet Andersson, diakon i Götalundens församling i Trollhättan.
VARFÖR JUST INVÅNARNA i Västra Götaland tycker det är viktigt att stödja har inte diakonen några orsaker till, men det stöttande arbetet menar hon är kyrkans grundinställning.
– Att ta tid att hjälpa är viktigt, att lyssna in och höra vad människan behöver hjälp med, och sen hjälpa med de medel som finns, säger Elisabet Andersson.
På riksnivå svarade enligt Sifoundersökningen 27 procent att de tycker att det är obehagligt att möta sörjande människor, medan endast 20 procent av invånarna i Västra Götaland instämde i det påståendet.
INVÅNARE I VÄSTRA Götaland är heller inte lika rädda för att de sörjande ska väcka jobbiga minnen hos dem själva. 51 procent uppgav i undersökningen att de inte är rädda för att en sörjande ska påverka en, medan samma procentsats för riket låg på 43 procent.
– Beroende på vad man behöver hjälp med kanske man inte alltid kan hjälpa, men det är viktigt att finnas där, säger Elisabet Andersson.
ENLIGT SIFO-UNDERSÖKNINGEN TYCKER fler kvinnor än män i riket att det är viktigt att stötta de som sörjer, fler kvinnor svarade också att de blivit besvikna på hur de blivit bemötta när de varit ledsna.
Att kvinnor är mer stöttande är inget som förvånar diakonen.
– Generellt är nog kvinnor mer stöttande, det ligger mer för kvinnan, men det finns också många män som hjälper till. Här är jag ute på djupt vatten, men självklart hjälper både män och kvinnor till att stötta, det är något som finns hos alla, säger Elisabet Andersson.
Svenska kyrkan tipsar på sin hemsida om att ta ansvar för Lägg inte ansvaret för kontakten på den sörjande. Vi kan undvika att säga ”Ring mig om det är något, jag finns här” eftersom risken är stor att den sörjande inte orkar vara den som hör av sig.
2. Ta initiativ
Det är bra om vi som stöttar kan vara den som föreslår en helt vardaglig aktivitet. Många som sörjer längtar efter en paus i sorgen och lite vanligt liv.
3. Visa närvaro
Många av oss är rädda för att tränga sig på och det slutar ofta med att vi inte hör av oss alls. Men det är viktigt att vi tydligt visar att vi finns där så att den sörjande inte känner sig isolerad, utanför eller ignorerad.
4. Bryt tystnaden
Det viktiga är inte vad vi säger utan att vi bryter tystnaden. Ibland är ett sms en bättre lösning än ett telefonsamtal eftersom det kan vara lättare att både skicka och svara på. kontakten, bryta tystnaden, visa närvaro och ha tålamod när man stöttar någon i en svår situation. Även genom att hjälpa till med de vardagliga sysslorna kan man stötta, genom att exempelvis laga mat eller diska.
Något som kyrkan också menar Sorg har inget bäst-före-datum och det finns ingen normal eller onormalt lång tid som det tar att sörja.
6. Uppmärksamma årsdagen Årsdagar är alltid jobbiga, även efter 29 år. Som medmänniskor kan vi göra skillnad för den sörjande genom att visa hur vi delar sorgen och fortfarande kommer ihåg den som dött.
7. Fortsätt att minnas Pratar vi inte om personen vi förlorat kan det upplevas som om personen dör två gånger – först på riktigt och sedan en gång till.
8. Hjälp till i vardagen Det finns många praktiska saker vi kan göra för den sörjande och som ibland betyder mer än ord. Erbjud barnvakt, laga en lasagne eller klipp gräsmattan.
9. Besök en minnesplats Finns det någon speciell plats som är förknippad med den som dött? Vi kan följa med den sörjande dit för att minnas tillsammans.
Källa: Svenska kyrkan är viktigt är att fortsätta minnas. Pratar vi inte om en person vi förlorat kan det upplevas som att personen dör två gånger, då den sällan nämns.