Hur kunde det bli så här? Vad ska vi göra nu?
Frågorna hörs med allt större förvåning från politiker i beslutande ställning. Man kan undra vari förvåningen har sin grund. Kan förvåningen bero på att de plötsligt upptäcker problem som uppstått? Problem som är en följd av beslut de själva fattat. Eller är det så, hemska tanke, att de inte sett den successiva förändringen?
Det viktigaste tycks dock ha varit att hindra Sverigedemokraternas inflytande. Att driva en för Sverige ansvarsfull invandringspolitik har kommit i andra eller tredje hand. Till och med tidigare tillskyndare av en ökad invandring, ser nu början på en katastrof för Sverige.
Villrådiga politiker i kommun, landsting och riksdag frågar sig vad ska vi göra och hur ska detta sluta.
HUR SKA VI kunna ge husrum, bostad åt tusentals bostadslösa? Hur många förskolor och skolor ska vi bygga? Hur ska vi kunna försörja familjer och ungdomar, där möjlighet till egen försörjning, utan insatser av skattemedel, ligger flera år i framtiden?
Hur ska vi förhindra klanbildning, kriminalitet och ökad segregering? Hur komma till rätta med hot och våld mot personal inom socialtjänst, polis, sjukvård, skolor med flera för samhället viktiga institutioner? Vad kommer sig hatet som riktar sig mot polis och andra blåljusinsatser?
För att kunna hantera och göra något åt ett problem, måste problemet formuleras och beskrivas på ett klarsynt och verklighetstroget sätt. Där finns fortfarande vissa svårigheter för det politiska etablissemanget.
SVERIGES KOMMUNER OCH Landsting (SKL) , har delvis kommit en väg mot sanningen. För att kommunerna ska kunna värna välfärden som skolor, sjukvård och äldrevård, behövs en skatteökning på flera kronor de närmaste åren.
Inte enbart miljonärer måste fråga sig vad vi får för de eventuellt framtida ökade skatterna. Om svenska skattebetalare ser att de ökade skatterna medför en försämring av samhällsservicen, inser de flesta att det inte finns någon anledning att betala skatt.