Nielsen ville aldrig vara scenens stjärna
Först vågade Monica Nielsen sig inte ens ut på scen. Sedan lossnade det och hon hade både publiken och Ingmar Bergman med sig.
Monica Nielsen har varit med om en hisnande resa som skådespelare och sångare. Bland mycket annat turnerade hon med Monica Zetterlund, sjöng En röd vals i Melodifestivalen 1966, hade flera tunga musikalroller, spelade revy av Hasse och Tage och gästspelade även i Hagge Geigerts revy på Lisebergsteatern i Göteborg. Många minns henne som kärringen Bodil i succéartade tv-såpan Varuhuset i slutet av 1980-talet.
Lägg till medverkan på ett flertal skivor och i en lång rad filmer, tvproduktioner och tunga Dramatenpjäser. Så sent som 2008 gestaltade hon mrs Higgins i Oscarsteaterns My Fair Lady, en insats som förärades med Guldmasken för Bästa kvinnliga biroll i musikal 2009.
ONEKLIGEN ETT TILLTALANDE sätt att runda av en över sex decennier lång resa på.
– Redan som liten visste jag att jag skulle vilja bli en ensembleskådespelerska. Och jag har fått göra allt jag ville göra! Jag är mycket nöjd, säger hon, omgiven av gamla bilder i sitt gula kulturhus i Vita bergen i Stockholm.
Yrkesvalet är nog inte så egendomligt. Såväl föräldrarna Peter Lindgren och Marianne Nielsen som – senare – hennes adoptivfar Gunnar Nielsen var skådespelare. När föräldrarna spelade hade hon bästa möjliga barnvakt: en snäll vovve.
– Hunden betydde väldigt mycket för mig. Den var roligare att ha som barnvakt än en människa. Jag älskar hundar och katter och kände mig inte alls ensam.
Många kvällar var hon dock på teater och tittade på när föräldrarna var på scen, beundrade dem.
– Jag ville vara som dem! Det var min drivkraft.
FYLLDA ÅTTA FICK hon sin vilja igenom. Pjäsen på Helsingborgs stadsteater hette Puzzelspel och regissör var Ingmar Bergman, som många bävade för. Själv var hon rädd att gå ut på scen för att hennes pappa i pjäsen verkade så otäck. – Jag var skräckslagen. Ändå samlade hon mod, gick ut på scen och fällde de förlösande orden: ”Pappa, vad gör du?”. Sedan lossnade det, antagligen för resten av livet.
– Det var fantastiskt! Publiken applåderade och ropade bravo, jag kände att jag hade dem med mig. Jag hade även Ingmar Bergman med mig. Det var väldigt fint och vi kom bra överens även senare. Han frågade mig alltid “vad tycker du?”, ”vad vill du göra?”.
HON FRAMHÅLLER ATT skådespelarlivet inte har någon avigsida och att det aldrig varit något problem att kombinera karriären med föräldraskap.
– Det är världens bästa yrke! Det är roligt att spela och gå in i en annan människa. Att spela de unga förälskade flickorna var inte så kul. Men sedan jag hade fyllt 50 * * * * * * * * fick jag de roligaste rollerna – som kärringar och ilskna madonnor. Det var den roligaste tiden i mitt liv.
Det finns nog en hemlighet bakom hennes lyckade och långa karriär.
– Jag ville inte vara ensam på scen, jag ville inte vara en stjärna. Jag såg hur de mådde, de var inte särskilt glada. Jag ville spela och arbeta ihop med andra. Så blev det också, jag kom med överallt och åkte på turné. Jag ångrar ingenting!
SEDAN FEM ÅR tillbaka är detta glada liv ett minne blott, som hon minns genom bilder hon omger sig av och gläds åt i sitt gula hus.
– Jag saknar inte yrket, jag har gjort så mycket att det räcker. Jag har inte så mycket röst kvar, men ibland ställer jag mig upp och sjunger på krogen bredvid eller för mina vänner. Det är skönt att sjunga. Hur är du som person?
– Jag är en livsbejakande och social människa. Jag är lugn och fin och ibland rolig. Jag brukar ha det väldigt kul.
FRAMTIDEN VET VI ingenting om, men Monica Nielsen är inte rädd för döden.
– Det viktigaste i livet är att vara frisk. För två år sedan höll jag på att dö, jag svimmade av i hallen och låg bara där. Som tur är bor mitt barnbarn också här så han ringde ambulans. Jag är inte rädd för att dö, man somnar in bara. Hur är det att ha barnbarn som sambo?
– Det går jättebra! Och på sommaren klipper han gräset och fixar trädgården, säger Monica Nielsen.