Svennis, 70, brinner ännu för fotbollen
Topptränaren Sven-göran Eriksson har landat i sin värmländska herrgård. Eller är det bara en mellanlandning? Vid 70 är ”Svennis” fortfarande öppen för nya uppdrag i fotbollens tjänst.
Han har kommit in i stugvärmen från en skön längdskidtur. Inte för att stuga är en särskilt passande beskrivning – 1800-talsherrgården utanför Sunne är drygt 800 kvadratmeter stor och har tolv rum. Här har Sven-göran Eriksson bott sedan juli förra året, då han fick sparken från klubben Shenzhen FC i Kina. Efter fyra år som tränare i landet blev det tack och hej, som lätt är skett när förlustmatcherna blir lite för många. Och därför bor han för första gången sedan 1982 i Sverige igen. Du har, om jag har räknat rätt, bott i nio olika länder, på fyra olika kontinenter. Var känner du dig mest hemma?
– Jag är ganska lyckligt lottad, för jag har alltid känt mig hemma var jag än har bott för tillfället. Hade du frågat för ett år sedan var hemma var då, då hade jag sagt Kina. Men tänker jag efter djupt så är det väl Värmland. Jag är ju född och uppvuxen här.
I Torsby, närmare bestämt, i ett idrottsintresserat hem och med en dröm om att bli fotbollsspelare. I den rollen kom han som längst till division 2 med KB Karlskoga. Det var när han skolades om till tränare, under överinseende av sin blivande vapendragare Tord Grip, som de stora framgångarna kom. Det största klivet i karriären tog han tidigt, när han lämnade sitt första uppdrag för lilla Degerfors i tredje divisionen, och gick till IFK Göteborg, ett av Sveriges populäraste lag.
– Jag kom från de värmländska skogarna och hux flux, som relativt ung, skulle jag stå och tala om för Björn Nordqvist, Ralf Edström och Torbjörn Nilsson och kompani vad de skulle göra. Men det gick bra.
UTAN NÅGRA STÖRRE meriter lyckades Eriksson leda Blåvitt till seger i Allsvenskan och vidare ut i Europa. När IFK blev det första och enda svenska laget någonsin att vinna Uefacupen, då var ”Svennis” plötsligt ett namn i den europeiska proffsfotbollen. Benfica, Roma, Fiorentina och Sampdoria stod på tur. Sedan blev det Lazio och de verkligt stora framgångarna, sju titlar på tre år.
– Då är livet bra. Att vara framgångsrik med ett fotbollslag i Rom, det är svårt att slå. Då är man kejsaren av Rom?
– Ja, det är svårt att få betala en middag på en restaurang i Rom då. Det gör ägaren.
Framgångarna med Lazio ledde till det uppdrag som han betraktar som det största man kan få i fotbollsvärlden: förbundskapten för Englands landslag. På köpet fick han den brittiska tabloidpressen efter sig. Att landslagets resultat lyfte under Sven-göran Erikssons ledning, överskuggades till slut av hans kvinnoaffärer i privatlivet. News of the World avlyssnade hans telefon i flera år och reportrar häckade utanför hans bostad. Gick det att hålla skriverierna ifrån sig, eller åt de upp dig allt mer?
– Nej, man får strunta i det, tala om för familjen att ”tyvärr är det så här, läs inte skiten”. Om du pratar om det som skrivs om ditt privata liv varje gång det händer, då får du flytta därifrån och därmed jämnt.
AGENTER HÖR FORTFARANDE av sig mest varje dag, men hittills har det inte gett något. Som nybliven 70-åring inser Sven-göran Eriksson att det kanske är pensioneringen som väntar. Även det vore okej, säger han.
Du har vigt ditt liv åt fotbollen. Känner du att du offrat mycket?
– Anledningen till skilsmässan för många, många år sedan var säkert fotboll. Det är ett högt pris att betala, men… Om du frågade mina närmaste vänner, och mina barn – de vet vad det handlar om.
Du brinner för fotbollen?
– Ja. Det har jag alltid gjort. Det gör jag fortfarande.