Sensationellt stark debut av Janice
och hjärtskärande souldrama. Och så är det där med rösten.
JANICE ÄR EN fantastisk sångerska, en uppenbar begåvning förstås. Men kanske är det också något med att sjunga i Tensta gospel choir som gör att hon i kollektivet varit fri nog, kanske också nödd och tvungen, att släppa spärrarna och sjunga rakt ut i det skyddslösa, villkorslösa. Ändå förhäver sig inte Janice. Hon hänfaller aldrig åt uppvisning, här finns ingenting skrytsamt eller självspeglande. Janice har en extraordinär röst, men hon använder den för att berätta en historia, för att nå fram och beröra. Aldrig för att visa upp sig.
Det är något fint med att starka, personliga röster kliver fram ur laget, lyfts upp ur det gemensamma. I USA finns det ju hur många exempel som helst på det, men det gläder mig att det gång på gång händer även i Tensta.
JANICE INLEDER VISSERLIGEN med ett talat intro på svenska, enligt genrens modell, men efter det är det engelska som gäller och det är helt logiskt. Musiken har internationell klass, möjligen är hon fortfarande oslipad men det är bara till hennes fördel, det finns redan så mycket trygghet i Janices sätt att göra musik att hon kan hävda sig mot de bästa.
I balladerna briljerar hon. Som i den avslutade ”Queen”, en powerballad i ordets alla bemärkelser, ”Lullaby” låter som den heter, ”Enough” dryper av motstridiga, sårade känslor medan den modiga ”Answer” riktas direkt till Janices pappa som dog för fem år sedan. ”Don’t need to” är en mer återhållsam låt där Janice visar att hon också kan hålla igen på ett elegant, Sade-coolt vis medan ”I got you” är briljant soulpop. Lyssna sedan hur hon trycker till i verserna i distinkt svängiga ”Someone new”. Det ska också sägas att ”Fallin up” är en rakt igenom välproducerad och välbalanserad platta som håller ihop från första till sista låt.
Det slår mig att jag inte hört en såhär gedigen, mogen och självklar souldebut från en svensk artist sedan Titiyo ritade om den svenska musikkartan 1990.
SOUL
JANICE Fallin up (Sony)