”Lundell mer inspirerad än på länge”
Johan Lindqvist har lyssnat på Ulf Lundells nya musik. ”Det finns en riktigt bra skiva att vaska fram ur detta.”
Jag och många med mig trodde nog att Ulf Lundell var klar. Men så plötsligt lade han upp trettiotalet, det beror lite på hur man räknar, nya låtar gratis på sin hemsida. Ett lika oväntat som roligt och generöst grepp. Och det låter fint.
Det här är tveklösträtt väg att gå för Ulf Lundell om han ska fortsätta göra musik. Den klatschande, bredbenta rocken med maxat eko och återkommande boogie-bröt hade han kört i botten.
När Lundell istället sätter sig med den akustiska gitarren, drar ned på tempot och liksom väntar in sig själv istället för att rusa vidare mot nästa ordrika vers blir också kraften en helt annan. Här får bokstäverna plats och i den relativa stillheten finns så mycket mer dynamik och spänst än i väggar av trummor och bas.
HAN HAR FÖRSTÅS gjort det här förut. På den på sin tid sågade Tolv sånger, men framförallt på Xavante från 1994. Den är i alla fall i min bok Ulf Lundells bästa platta efter mästerverket Den vassa eggen. Jag skulle gärna se att han söker sig dit igen. Skalar av och bantar ned istället för att addera pålägg till pålägg.
Lundell sjunger att”allt behöver inte sägas, allt behöver inte skrivas ned”, i bärande Högblå himmel och berättar hur han bränner hela pärmar med text i kaminen och fortsätter: ”Jag har ingenting att säga, orden faller platt till marken.”
Och ändå – 33 nya låtar – Ulf Lundells källa tycks inte ha sinat. Faktum är att de här sångerna, och inte minst många av texterna, är det mest stringenta, han har släppt ifrån sig på hur länge som helst.
ULF LUNDELL Skisser (ulflundell.com)
IMMA PÅ SPEGELN är klarsynt, nogsamt urkarvad poesi om en man som befinner sig på ”andra sidan av allt” och återigen går Lundell ner till havet. Men nu finns där ingen eufori, det är istället en plats att försöka bli vän med sina minnen.
I Farväl Amerikasjunger Lundell om Donald Trump, men också alldeles kort om sin egen far. I Ett som är säkert handlar det om populism och högerextremism medan För brödfödan är en ovanligt godmodig hälsning från vandringsstigarna runt Österlens åkrar.
I Tranorna kommer står rockpensionären i bara kallingarna på trappen och ser hur de stora fåglarna drar in över Stenshuvud. Och äntligen har han skrivit en låt som heter Vargen. Det skulle kunna bli platt och närmast parodiskt. Humor saknas visserligen inte, men han håller stilen.
Ja, det är som vanligt i praktiken omöjligt att lyssna på Lundells låtar utan att tolka dem som rapporter från det där huset på höjden utanför Kivik. Han växlar ändå ständigt perspektiv från att berätta om det som är alldeles nära för att bara några rader senare ge sig ut i omvärld, politik, media, historia, kultur och mytologi. Ja, det känns igen. Men det är mer inspirerat än på länge.
ALLT HÅLLER INTE samma klass, det här är trots allt skisser, ett långt utkast till något som kan och bör bli ett nytt album.
Jag hoppas att Ulf Lundell samlar ihop sina hemmainspelningar, gärna ringer en sträng producent, och sedan spelar in ett nytt album med de tio, tolv starkaste spåren.
Och lämna bandet utanför. Det här är, nästan, redan alldeles färdigt.
”Och ändå – 33 nya låtar – Ulf Lundells källa tycks inte ha sinat”