Michael Haneke går på repeat i småseg uppföljare
DRAMA
HAPPY END Regi: Michael Haneke, Frankrike/ Österrike, 2017 (107 min)
Alla som sett några filmer av Michael Haneke, till exempel Funny games och Pianisten, förstår att Happy end är en ironisk filmtitel, för några lyckliga slut har den här regissören aldrig att erbjuda
I Happy End, som är ett slags fortsättning på Amour (2012), utforskar Haneke ämnen som han redan har utforskat, i mycket bättre filmer. Ibland använder han sig av en mobilkamera. Ett grepp som inte förstärker dramatiken utan sänker tempot. Annars står kameran, som vanligt, still. Inga klipp i onödan. Och det blir snudd på självparodi från regissörens sida när åtminstone tre av filmens medverkande försöker att ta livet av sig. Hade det inte räckt med en?
I ETT PALATS i Calais bor en förmögen fransk familj bestående av tre generationer. Med en skröplig pappa har Anne Laurent (Isabelle Huppert) tagit över rollen som familjens överhuvud. Anne leder också familjens byggföretag som brukar dra in en hel del stålar, men så inträffar en arbetsplatsolycka.
Filmen kretsar kring otrohet, alkoholism och relationer. Någonstans i bakgrunden finns hela tiden flyktingproblematiken.
Ärligt talat är Happy end småseg. Intressant blir filmen först på slutet. 88-årige Jean-louis Trintignant och 13-åriga Fantine Harduin har en fin scen tillsammans, då de försöker komma fram till vad som är meningen med livet. Under den avslutande förlovningsfesten tar filmen en oväntad vändning. Den scenen påminner en smula om middagsscenen i Ruben Östlunds The square. Lite märkligt är det.