Bästa deltävlingen i år – och jag är inte arenadopad

Att vara arenadopad är ett tillstånd som kan uppstå under en vecka så som Melodifestivalen. Jag hörde det först i podcasten ”Schlager-micke och hans vänner” (där jag var gäst förra året och ska även vara med i avsnittet som kommer nu i veckan). Det innebär att när man sitter en vecka och lyssnar på låtar under rep om och om igen så hör man dem såpass mycket att till slut börjar allt låta bra. Det är något speciellt att lyssna på musik live, från en bra sittplats, med snygg scenografi och show. Repetitionerna gör också att man lär sig låtarna och förstår hur allt är tänkt. Det kan få det sämsta bidrag att låta helt okej efter ett tag. I Örnsköldsvik har jag gillat alla låtar. Visst, några är inte superbra, men ändå okej. Och de bra låtarna var riktigt, riktigt bra.

Men arenadopad har jag inte riktigt hunnit bli. Till skillnad från tidigare deltävlingar som jag har bevakat så har jag inte varit lika mycket framför scen på repen, utan gått fram och tillbaka till pressrummet och artisthotellet för intervjuer och annat. När jag skrivit många av mina texter har jag bara sett repen på skärmar, inte live. Men jag har gillat det jag såg.

HELA ALLTET INLEDDES av Emmi Christensson, med en låt och en röst som bara går att beskriva som fantastisk. Det var en så mäktig känsla att få vara i samma rum som Emmi när hon klämmer i. Men faktum är att man inte ens behöver vara i samma rum. Jag skulle iväg under ett av hennes rep, och även UTANFÖR arenan hörde man hennes starka toner. Hon hade förtjänat ett mycket bättre öde än att sluta näst sist.

”Det jag mest tar med mig härifrån är glädjen och skratten.”

Felix Sandman hade en underbar ballad, som verkligen kändes äkta. Både känslan och pianoslingorna satt perfekt. Det är kul att se hur han har kunnat komma bort från sitt gamla boyband och skapa nåt eget.

Årets sista artist att äntra scenen, Mariette, körde ett genomproffsigt nummer som publiken verkade älska från första stund. Jag är inte slagen av stolen, men jag märker att jag gillar den mer och mer varje gång jag hör den. Allt satt perfekt i lördags. Så det kan båda gott inför finalen.

Sedan var det ju det där glittriga dansbandet... Det är bara att kapitulera. Rolandz körde mycket av allt och golvade publiken totalt, både i tv-sofforna och i arenan. Det har också varit roligt att följa dem under veckan. Det har nämligen inte varit Robert Gustafsson som varit på plats, utan hans karaktär Roland Järverup. På presskonferenser, repetitioner, intervjuer, middagar och fester har han gått all in och spelade denne tragiske men godhjärtade värmlänning. Precis så som man kunde förvänta sig av honom.

MITT FÖRSTA BESÖK i Örnsköldsvik har varit en mycket trevlig upplevelse. Det är en mysig stad som ligger väldigt vackert vid vattnet, och även om det vissa kvällar ha varit närmare 20 minusgrader så har det varit riktigt fina vinterdagar.

Men det jag mest tar med mig härifrån är glädjen och skratten. Det är så kul att vara med på Melodifestivalen, att träffa alla dessa människor. Inte bara artister, utan så många fler. Journalister, skivbolagsfolk, produktionsmedarbetare, låtskrivare, kaffekokare, tekniker och så alla fans. Melodifestivalen har en trogen publik som älskar detta och åker med runt om i landet. Det är för dessa som tävlingen finns, och jag är väldigt glad över att vara en av dem.