Känsla av tomhet och tystnad när Os-festen är över
Plötsligt blev det bara tomt och tyst. Ingen Roberto Vacchi som skriker sig hes, inga ledare som springer efter spåren och ropar ut tidsdifferenser, inga kloka damer och herrar som analyserar in absurdum i studiosoffor och kommentatorshytter. Vinter-os 2018 i Pyeongchang – rättstavat efter att ha kollat flera gånger! – är över och livet blev plötsligt lite tristare.
Allrahelst för oss kvällsjobbare som i godan ro kunde sätta på kaffet i arla morgonstund, bre ett par mackor, spilla i en yoghurtslurk och sjunka ner i Tv-soffan med fötterna på finrumsbordet – och njuta i fulla drag.
För oss som gillar sport – stackars människor som inte gör det! – är evenemang av det här slaget större än störst och störst av alla är i och för sig, för mig, det som komma skall – fotbollsvm i sommar.
MEN OS DUGER gott och ur svensk synvinkel kunde det ju inte ha gått bättre där borta i Sydkorea.
Sju guld, sex silver och ett brons betyder Sveriges bästa OS genom alla tider. 14 medaljer – fantastiskt. Ändå ligger vi rejält i lä för vårt västliga broderland som slog nytt världsrekord i antal Os-medaljer – 39 stycken!
En personlig reflexion är att tidigare ”hatobjekt” inom idrotten, Finland – läs hockey framförallt – inte längre existerar, nu är det Norge vi ska slå, i alla lägen och i alla sporter.
ETT OS-GULD ÄR ett Os-guld, men vissa smäller högre än andra. Speciellt där det smäller.
Jag är nog inte ensam om att mest imponeras av skidskyttarnas framfart i spåren och på skjutvallen.
Vem kunde innan vinter-os startade ana, att Hanna Öberg skulle stå högst upp på prispallen efter distansloppet och herrlaget i stafetten?
Eller att Sebastian Samuelsson skulle ta ett individuellt silver i jaktstarten?
ATT CHARLOTTE KALLA och Stina Nilsson tog guld i längdspåren, att damlaget i curling gjorde det och att Frida Hansdotter och Andre Myhrer gjorde sammalunda i skidbacken är inga stora skrällar, men icke desto mindre värda.
Att Öberg, Samuelsson & co med gevär på ryggen och skidor under fötterna tar Os-medaljer på löpande band är däremot sensationellt bra och prestationer som utan tvekan kommer att behandlas av den jury, som ska ta ställning vid utdelningen av Svenska Dagbladets bragdmedalj i slutet av detta året.
Svenskt stål biter, är en gammal slogan som verkligen går att applicera på svensk idrott i allmänhet och på vintersport i synnerhet.
I SÖNDAGS TOG OS slut, dagen innan ändade säsongen för Gripen Trollhättan BK.
Klubben har trots svaga resultat på slutet klamrat sig fast vid den sista kvalplatsen, men underpresterade i mörkaste Småland och hamnade till slut utanför.
Lika bra var nog det, det här laget var nämligen inte alls redo att ta steget upp i elitserien igen.
Bygg på sikt, bygg ännu mer på eget material och ha tålamod. Om ett par, tre år kan det kanske vara dags.