”Stundtals så bra att jag ryser”
BIOGRAFI, MOCKUMENTÄR
I, TONYA Regi: Craig Gillespie, USA, 2017 (120 min)
En av de största sportskandalerna någonsin inträffade 1994 då konståkerskan Tonya Hardings ex-man Jeff Gillooly såg till att skada knät på hennes värsta konkurrent i VM och Os-sammanhang: Nancy Kerrigan,
Harding, som just hade nått den absoluta toppen och som första amerikanska klarat en trippel-axel, uteslöts som en effekt av händelsen på livstid ur det amerikanska konståkningsförbundet.
Här berättas historien fram till den ödesdigra ”incidenten” uteslutande ur Tonya Hardings synvinkel. Nu medelålders, i tillbakablickar, efter en misslyckad karriär inom damboxning. Filmen, uppbyggd som en mockumentär, bygger på autentiska intervjuer med de inblandade minus offret. Det är ett intressant grepp, och filmen kommer i slutändan att handla om betydligt mer än enbart konståkning. Här ställs adekvata frågor kring vem som tillåts leva den amerikanska drömmen. Tonya Harding betraktades av många som direkt opassande att representera Amerika. Filmen kritiserar också den upptrappade mediedramaturgin kring rivalerna.
Klart är att konståkning är en bedömningssport som få andra. Varje moment granskas skoningslöst av domare uppradade längs sargkanten. De registrerar varje miss, varje dåligt upphopp eller ”orent nerslag”, varje piruett, innan du får dina poäng för det konstnärliga och separat också för det tekniska utförandet.
I, Tonya tar sin början där på isen, dit kedjerökande servitrisen Lavona släpar med sin 4-åriga dotter. ”Allt hon pratar om är konståkning...” Men tränaren Diane låter sig inte imponeras, Flickan är för ung, mamman passar inte in, röker på isen. Det är uppenbarligen inga höginkomsttagare som kliver in i isladan. Konståkning är en dyr sport med paljettbeströdda dräkter och specialslipade skenor. Alltså säger tränaren: tack men nej tack! Mamman - Allison Janney i en paradroll som hon rättmätigt fick en Oscar för - som aldrig tar hänsyn till något eller någon tar inte heller notis om detta ”nej”, manar istället på sin dotter: Åk!
Snart har alla blivit varse flickans talang, och hon viger hela uppväxten åt att träna och tävla. Mamman, ensamstående efter att ha avverkat man nummer fyra, syr dotterns dräkter. Alla pengar går till konståkningen. Samtidigt liknar det fattiga hemmet på inget sätt inte klubbkamraternas. Livet i den dysfuktionella familjen handlar för Tonyas del främst om att överleva. När hon som femtonåring träffar pojkvännen Jeff och även han snart börjar slå henne tänker hon att misshandeln är ett normaltillstånd. Den man älskar, den agar man.
Barn- och kvinnomisshandel spelar stor roll i den oupphörligt nervkittlande filmen, som är en knivskarp uppgörelse med klassamhället. Vissa scener är så bra att jag ryser, oavsett om det rör sig om mor-dotter-uppgörelser, tonåringens utsatthet eller triumfatoriska ögonblick av ren revansch.