Storregering ingen garant för handling
REGERINGSFRÅGAN. Efter två mandatperioder av minoritetsregeringar som haft svårt att få igenom sin politik i riksdagen är det inte så konstigt att det finns en längtan efter politisk handlingskraft. I en intervju talade TCO:S ordförande Eva Nordmark nyligen om hur “svaga regeringar är ett recept på stagnation” och efterlyser blocköverskridande regering som bland annat förmår reformera skattesystemet (Arbetsvärlden 11/4).
FÖRRE FINANSMINISTERN ANDERS Borg (M) har i ett långt inlägg på sin Facebooksida (2/4) argumenterat på ett snarlikt sätt. Att genomföra strukturreformer, som att avveckla ränteavdraget, förändra hyresregleringen eller finansiera sänkt statlig inkomstskatt med en ny fastighetsskatt, tar tid och kräver långsiktigt trovärdiga uppgörelser.
Borg menar därför att förstahandsalternativet “bör vara en majoritetsregering mellan allianspartierna och Socialdemokraterna”.
Det tillhör ovanligheterna att anhängare av blocköverskridande regeringar är så precisa i sina tankar kring vad en sådan regering ska uppnå. Det gäller inte minst statsminister Stefan Löfven (S), som trots att han de senaste åren önskat sig ett samarbete med Centerpartiet och Liberalerna, aldrig preciserat vilken sakpolitisk grund han ser för detta.
I själva verket är det kanske så att förhoppningarna om socialdemokratisk förmåga att leverera ekonomiska strukturreformer är en kvarleva från en tid då S hade en stor och extremt lojal väljarbas och därmed en betydande handlingsfrihet.
En historiskt svag socialdemokrati skulle utsätta sig för en betydande politisk risk genom att sätta sig i en regering som genomförde Borgs reformagenda. Mer troligt är därför att en bred blocköverskridande regering skulle bygga på urvattnade kompromisser. Trots att en regering bestående av Alliansen och S skulle förfoga över en betydande riksdagsmajoritet är det med andra ord långt ifrån säkert att den skulle erbjuda den handlingskraft många ser som det huvudsakliga argumentet för en sådan regering.
ÖNSKAN OM EN blocköverskridande regering handlar i grunden om en oförmåga att förhålla sig till existensen av tre block i riksdagen. En alliansregering som kan utnyttja situationen har sannolikt större chanser att leverera reformkraft än en blek storkoalition. Men för att nå dit krävs politiskt självförtroende och att samtliga allianspartier förmår prioritera gemensamma reformagendan.