DENNIS BRINNER FÖR ÖSTAFRIKA
Dennis Nyström har bott i Tanzania i 17 år och han brinner för Östafrika. Efter svenskan är hans andraspråk Swahili före engelskan. Tiden i Afrika genomsyrar hans liv och nu har han varit på hjälpresa till det fattiga landet Sydsudans fattigaste del – Lotimor där människor svälter.
SVT:S program Korrespondenterna har gjort ett program betitlat ”Att röja en väg” som visar på svårigheten att ta sig fram ”utan väg” till Nyangatomfolket i Sydsudan som blev en ny stat år 2011 genom utbrytning från Sudan. En tongivande person i programmet är Bengt Klingberg som är aktiv i pingstkyrkan Jönköping/pmu:s projekt ”Food for Work”-program i landet. I ett första steg handlar det om att kunna ta sig fram med förnödenheter – att röja väg.
Tack vare Pingstkyrkan i Jönköping och många med dem börjar hoppet spira i Lotimor. Sjukvård, mat, vatten och sedan skola, det är vad man hoppas på.
DENNIS NYSTRÖM OCH Bengt Klingberg har gått på samma skola, varit klass- och rumskompisar – de känner varandra väl och Dennis bad Bengt höra av sig om de skulle behöva en chaufför då Dennis är van att köra i skogen. Och Dennis fick ett samtal och en förfrågan om att köra en av bilarna. De båda betalade sin resa själv och det som de har med sig som mat, mediciner och vattenpumpar betalas via kyrkors kollekt, enskilda gåvor samt Pingstkyrkans second hand i Trollhättan med flera.
DEN 6 APRIL var det dags att lyfta från Landvetter mot Nairobi på uppdrag av olika kyrkor i Kenya, Sydsudan, Tanzania och Etiopien för att få fram sjukvård, teknik, mat och kläder med mera till den ytterst svårtillgängliga platsen Lotimor.
– Det är verkligen en annan värld här. Man kan nog inte komma längre bort, säger Dennis.
På en Michelinkarta fick man fylla i de vägar som inte ritats in. Att ta sig dit bilvägen är inte smärtfritt, bökiga myndigheter, urdåliga vägar och inre stridigheter som gör att området inte lockar till sig västerlänningar.
FRÅN NAIROBI ÄR resan egentligen inte lång, 140 mil, men den tar en vecka och där vägen är som sämst tog sex mil åtta timmar att köra.
Man körde i en bilkonvoj med sju bilar där det var viktigt att hålla ihop för framför sig hade man en militärstyrka på åtta kpistbeväpnade män som beskyddare.
– Efter en timmes körning blir nån i min bil kissnödig och jag inser att jag måste be om lov att stoppa konvojen. Åtta kpistbeväpnade killar hoppar av flaket och de som behöver får lätta på trycket medan militären gör sitt arbete. Det är inte varje dag man kissar under bevakning, inget jag kommer att sakna. Med i konvojen finns läkare och sjuksköterskor.
Dennis berättar att det behövs
en speciell reseförsäkring då man befinner sig i dessa områden. Med sig hade man 300 liter bränsle, vatten och mat med mera.
– Vi fick bara 13 punkteringar som fick lagas därute. Vi sov ute på madrasser med myggnät.
Väl framme i det vackra Lotimor höll byhövdingen ett tal till dem.
– De har en slags gudstro och han berättade att man under lång tid bett till Gud att nån skulle börja bry sig om dom. ”Nu ser vi att vi har fått bönesvar”, säger han – vad svarar man på det?
”MIN FÖRSTA NATT i Lotimor är magsjuk, men det går ingen nöd på mig. Jag har mat, husrum och mediciner, somnar tacksam över det”, skriver Dennis i sin blogg där han berättar om den dramatiska resan.
Nyagatomfolket lever på boskap som get, ko och hönskött, de har ingen frukt eller grönsaker.
– Här finns inga affärer och inga pengar – så långt från våra liv här. Mindre än en procent kan läsa och skriva. Några få kan de språk jag lärt mig, resten pratar bara sitt eget Nyangatomspråk.
Perioden var ”ganska sval” med 26-27 grader på natten, någon natt var det 22 grader och då fryser man. Förra gången man reste hit var det aldrig under 40 grader. Man lyckades laga en vattenpump då man hade med sig reservdelar och fick god hjälp av en kille lokalt som hade kunskap om pumparna, men inga delar att laga med.
RESAN HEM BLEV nästan lika dramatisk som resan till Lotimor, men lättade bilar gör skillnad. Mat, mediciner, bränsle, vatten och en del övrig utrustning lämnade man kvar så bilarna var bara halvfulla vilket avsevärt påverkade framkomligheten.
– Jag blev tagen av engagemanget jag kände, säger en rörd Dennis Nyström.
Och trots faror och umbäranden kan han absolut tänka sig att återvända.
– Jag har funderat på varför jag gör detta och om det är värt att betala för att göra en sån här resa. Äventyret förstås, jag gillar den här typen av utmaningar, men det är inte huvudanledningen, det handlar inte i första hand om mig. Jag är övertygad om att vårt uppdrag här på jorden inte i första hand är att förverkliga oss själva, utan att bry oss om dem som inte syns och lyssna till dem som inte hörs – det är min drivkraft.