Lyckas EU lösa migrationen?
EU. 2015 menade många att flyktingkrisen aldrig skulle ha uppstått om övriga EU hade tagit sin del av bördan. Men man kan inte bygga politik på önsketänkande.
Vi måste få en solidarisk fördelning av flyktingar i EU. Det har varit regeringens budskap under hela mandatperioden. På så vis kan trycket på Sverige, som tagit emot flest migranter de senaste åren, minska – samtidigt som människor får stanna i Europa.
EU har också försökt att få till en sådan modell under flera års tid. Den ambitionen har visat sig vara svår att genomföra. Medlemsstaterna var inte med på noterna. I stället har ett kompromissförslag utarbetats, som ska gälla i krissituationer när det kommer väldigt många flyktingar på kort tid. Annars ska Dublinförordningen, alltså dagens system, gälla.
FÖRSLAGET ÄR TÄNKT att klubbas på Eu-toppmötet i juni. Men även den omarbetade versionen ser ut att stöta på patrull. Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien vill inte ha några obligatoriska kvoter alls. Att dessa länders inställning skulle förändras är inte särskilt sannolikt.
Det är synd. Att få till en jämn och rättvis fördelning av flyktingströmmarna, inom ramen för ett system som fungerar, hade gynnat de länder som tagit ett orimligt stort ansvar. Dublinförordningen, som säger att en flykting ska söka asyl i det första Eu-land han eller hon hamnar i, är dessutom satt ur spel.
I annat fall hade givetvis inte 163 000 personer sökt sig till det nordliga Sverige för snart tre år sedan. EU är i behov av ett nytt system som fungerar.
DET GÅR GIVETVIS att strunta i att konsensus inte finns och klubba förslaget genom majoritetsvotering. Men det vore ändå olyckligt. Ett system där de länder som motsätter sig överenskommelsen dras inför rätta i Eu-domstolen gång efter gång fyller inte sitt syfte.
Migration påverkar ett land – ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Därför är det rimligt att EU:S så kallade subsidiaritetsprincip, som innebär att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, tillämpas i detta fall.
OM DE LÄNDER som motsätter sig kvoter för flyktingmottagandet inte byter fot finns det bara en slutsats att dra: lägg ner ambitionerna.
Hur positivt ett gemensamt system än skulle vara för EU på det stora hela, och inte minst för de migranter som söker sig till Europa, är det omöjligt att driva igenom så länge medlemsstaternas demokratiskt valda regeringar motsätter sig ett sådant system.
Påtvingade kvoter skulle dessutom påverka Eu-samarbetet överlag, med större motsättningar mellan väst och öst. Det är inte direkt något som EU behöver i dagsläget.
Vad innebär då detta för Sverige? Den främsta slutsatsen är att Sverige inte kan förlita sig på att övriga EU kommer att ta ansvar – och måste utforma sin migrationspolitik därefter.