”Folk har fördomar om att jag är korkad”
JUBILAREN: SKÅDESPELAREN DELAR TIDEN MELLAN SVERIGE OCH SPANIEN
Ända sedan Mi Ridell var liten har hon älskat att stå i centrum och uppträda. Hon beskriver sig som sladdbarnet och lilltjejen som alltid fick mycket uppmuntran och stöd av sina föräldrar och äldre syskon. Att både ha en trygghet men också veta vad man vill är en viktig grund i hennes resa, den som började med att hon utbildade sig till operasångerska, sedan till skådespelare och därefter i kroppsspråk. Numera är hon en eftertraktad föreläsare i ämnet.
– Det började med att jag fick en förfrågan från näringslivet för ungefär tio år sedan. Då utgick jag från skådespelarens kontext, hur vi tänker kring kläder och hållning och hur man skapar en karaktär. Vad man signalerar ickeverbalt med olika attribut och vilken energi man kommer in med.
DÄRIFRÅN TOG HON steget vidare och kom i kontakt med undercoverpolisen Lucas Bruhn. Av honom fick hon veta att den före detta Fbi-agenten Joe Navarro var bäst i världen på just kroppsspråk.
– Jag ville lära mig mer och tog kontakt med honom. Du tog bara kontakt?
– Ja. Det var bara att mejla, ”Hello, I am Mi from Sweden”. Han hade en utbildning som jag sökte. Jag var nästan den enda kvinnan, den enda europén och den ende skådespelaren – de andra var undercoverpoliser, tulltjänstemän och så. Men jag blev antagen. Jag stack ut i skaran kan man säga.
MI RIDELL SKRATTAR gott åt minnet. Men säger samtidigt att det är ganska typiskt henne att bara göra. Att kasta sig ut. Tuta och köra!
– Det är också roligt för folk har ibland en fördom om mig att jag är så korkad. Det kommer från de dumma-blondin-rollerna som jag har gjort som hänger kvar fastän jag är femtio år nu. Men de som tänker så om mig har fel, säger hon och påpekar att hon nog har en del Pippi Långstrump-attityd när det gäller livet.
– Jag tänker ”Det här kan jag inte, det ska bli spännande”. Där är man olika. Det handlar om att våga och våga misslyckas. Visst, det är lättare sagt än gjort och lite klyschigt, men det finns något i det. Men sedan är det hårt arbete också. Det är ju inte bara ”hoppsan” så är man bra på det. Man måste träna på det man vill göra. Folk ser bara toppen * * * * * * av isberget och inte alla hundår bakom.
Hittills har det mesta gått vägen. För två år sedan släppte hon boken ”Kroppen ljuger aldrig – konsten att tala kroppsspråk” och nästa är på väg. Förutom det har hon skaffat lägenhet i Marbella i Spanien, startat en svensk musikalskola för barn och ungdomar i Fuengirola tillsammans med musikern Annika Olsson Ennart och vid årsskiftet drog hon igång Marbellapodden.
Mi Ridell har gått från en operakarriär till att bli skådespelare och därefter föreläsare. Hennes motto är att inte vara rädd för att prova nya saker. – Det låter lite klyschigt, men jag förespråkar att hellre våga och misslyckas än att inte våga alls.
ÄVEN OM HON alltid velat mycket och sällan varit särskilt rädd för att hoppa på nya saker så var det först i 35-årsåldern efter att hon fått sonen Max som polletten trillade ned på riktigt, förklarar hon.
– Efter det känner jag att jag kan vara som jag är och köra mitt race. Jag tänker inte längre ”Vad ska den eller den tycka?” De får tycka som de vill.
– Jag tycker att det är synd att många är lite ängsliga som unga, inte tycker att de är tillräckligt snygga, eller vad det kan vara, och jämför sig med andra. När jag fattade det blev mitt liv så mycket enklare. För det är det dummaste man kan göra. Det kommer alltid finnas någon som är snyggare och bättre.
Samtidigt är hon fullt medveten om att alla heller inte vill stå i centrum, klä sig i guld och vara den som syns. Sonen Max är ett bevis på det, förklarar Mi Ridell.
– Han är inte alls som jag. Han vill inte göra så mycket väsen av sig. När jag går omkring i mina guldbyxor och solglasögon och korta kjolar – kan han säga: ”Ska du verkligen gå klädd så där?”.
– Vill man någonting då ska man göra det, men man måste också respektera dem som inte vill spela första fiolen, tjoa och tjimma. Det är inget mål i sig att alla ska stå på scenen.