EMMA HEMMA EFTER LÅNGSEGLATS
”Man kan likna det vid det som buddistiska munkar gör ensamma i bergen, ett spirituellt experiment i att möta sig själv”. Så beskriver Emma Ringqvist resan, nyss hemkommen från sin långa ensamsegling sedan september förra året.
Även själva seglingen lockade 38-åringen till äventyret att korsa Atlanten i en båt. Seglingsvanan har Emma Ringqvist byggt på sedan tioårsåldern då hon började segla regelbundet på sommaren i Svanesund.
Seglingskunskaperna kände hon sig därför trygg med, även om hon inte tidigare gett sig på att genomföra en långsegling. All den teknik som båten utrustats med tog dock tid att behärska.
– JAG VILLE ha koll på allt innan jag kom i väg, var nästan utbränd och stressad när jag kom iväg, säger Emma som hade livflotte, satellittelefon och gps-navigering till hjälp. En transponder har varnat när andra båtar eller land har kommit för nära.
VIKTIGAST AV ALLA hjälpmedel var det vindroder i aktern på båten som styr som med hjälp av en vindflöjel.
– Den hade jag inte klarat mig utan. Jag sitter aldrig och styr, en stabil dag behöver jag inte göra någonting – båten bara seglar, förklarar Emma.
Resan beskriver hon som öppen från start, efterhand skulle hon bestämma sig för nya mål. Möjligen hade seglingen till slut gått jorden runt.
– Jag hade bestämt mig för att segla över till Brasilien, och sedan bestämma mig för om jag skulle fortsätta till Karibien eller Kapstaden.
VALET BLEV DET sistnämnda och hon styrde vidare mot ön Tristan da Cunha i södra Atlanten, mitt emellan Uruguay och Sydafrika. Med några sjömil kvar drog motorn en sista suck, något som lika lugnt som dramatiskt omintetgjorde jordenruntresan. Beslutet att inte fortsätta med målet att segla jorden runt hade Emma redan tagit i Brasilien då det tar ett år och inte ”kändes som rätt period i livet”.
– Jag bestämde mig då för att segla hem. Så man kan säga att jag seglat en åtta i Atlanten.
Avsaknaden av motor gjorde ändå resan speciell, menar hon. Motorn är framför allt en säkerhet nära land och en hjälp att komma ur vindstilla bälten kring ekvatorn.
– När det är stiltje står det still. Jag fick släppa kontrollbehovet och bara vara i stunden, säger Emma som i det spegelblanka havet fått uppleva valar och delfiner i sin naturliga miljö.
– Havet är tyst när det inte blåser.
MOTORN GICK INTE att reparera i Tristan da Cunha, inte heller på S:t Helena som ligger två veckors segling norrut. Kursen gick vidare, förbi Azorerna mot brittiska öarna, med 67 dagar av segling helt ensam. En tillvaro som blev vardag.
– Jag kom in i ett helt annat sätt att vara, jag hade mina små rutiner, med ljusa dagar och mörka dagar. Svårt att sätta ord på detta, säger Emma som liknar den solitära situationen på båten med människans uråldriga ritualer.
– Alla känslor är mer upphöjda, med djupare allvar och större glädje än hemma. Andra ensamseglare har sagt samma sak.
– Tänkte mycket på världen, att vi har så mycket. På havet hade jag mycket tid att filosofera och att spela gitarr. Har aldrig haft så mycket tid som på havet, berättar hon.
Minnena och upplevelserna har inte överraskande satt avtryck hos Emma.
– Tror att en sådan här resa är väldigt stark, den har förändrat mig i grunden. Jag kommer att bära med mig den hela livet, jag känner mig starkare som person, säger ensamseglaren som också känner sig tacksam över att ha kunnat genomföra seglatsen.