Att via droger få en bristande förmåga till empati
Jag hänvisar till den utomordentligt intressanta vetenskapliga artikeln i TTELA den 27 juni över mekanismen som styr vår empati både vid full styrka, vid en försvagning eller vid en fullständig avsaknad. Det är en sammanfattning genom Maria Backman av Andreas Olssons berättelse. Han är verksam som forskargruppledare och universitetslektor vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
I höst kommer boken, en gemensam produkt med kollegor, med titeln Gruppens grepp ut i handeln. I den beskrivs hur våra hjärnor hanterar information om andra på olika sätt beroende på om vi placerar dessa andra i in- eller utgruppen. I boken berättas att vi alla bär på en kombination av båda grupptänkande och empati eller åtminstone empatisk förmåga. Båda egenskaper är viktiga för att skapa en trygg social miljö. Medlemmar av ingruppen behandlas positivt och med mer empati än utgruppens medlemmar. Vi är mest givmilda mot en enskild individ, ju fler som lider desto mindre känner vi. De flesta kan identifiera sig med en annan människa och har förmågan att hjälpa. Så finns individer med stark tro på att kunna hjälpa många. Den empatiska känslan varierar starkt.
Om man ritar en skala som visar dessa förhållanden står altrusten i början och psykopaten i slutet av skalan. Psykopatens bristande förmåga att känna empati är nedärvd och som tur är inte så ofta förekommande.
Egna funderingar: Däremot har den genom droger förvärvade bristande förmågan att känna empati under de senaste åren fått farliga dimensioner. Den spelar stor roll vid de mest avskyvärda brott, bland annat gruppvåldtäkter. Dessa människor som råkat ut för detta helvete kan aldrig tillfriskna, det följer dem till resten av deras liv. Jag tror att det finns gott om droger i vårt land. Priset för resan till Europas gräns är högt och obetalbart för många men trots detta får många åka med och jag misstänker mot löftet att sälja narkotika i de länder de hamnar i.
Grubblaren