Bergman och demonerna
FILM: ÅNGESTINFALL PRÄGLADE REGISSÖREN
Bergman kallas ibland demonregissör, för sitt häftiga humör och sina höga prestationskrav. Men han talade också ofta om sina egna ”dämoner”, de ångestinfall som präglade både hans liv och hans konst.
En artikelserie med anledning av 100 års-jubileet.
De ser väldigt vanliga ut. Lite bleka och prydligt klädda. Så beskriver Ingmar Bergman sina demoner i Svt-dokumentären Bergman 100 år: Osänt, och nämner rädslan och kontrollbehovet som två exempel. Han kämpade länge med sina ”dämoner”, som han stavade det, både privat och i sitt konstutövande. Sedan 1950-talet prydde han också sin signatur med en liten djävul.
I DEN SJÄLVBIOGRAFISKA romanen Laterna magica återvänder han gång på gång till föräldrarnas nyckfulla uppfostran, som pendlade mellan värme och våld, som en förklaring till sitt sköra psyke. Ofta, som i Viskningar och rop (1973), framställde han också vuxenvärlden som obegriplig och skrämmande.
Plågoandarna kom ofta på natten. I filmen Vargtimmen (1968) lanserar han ett begrepp för den stund innan gryningen när mardrömmarna får fritt spelrum. För några år sedan såldes hans gamla sängbord från Fårö på auktion för 340000 kronor, prytt av plågat