Staten ska inte sabba kommuners skolplanering
SKOLA. På landets skolor står sommarlov i personalens almanacka. Men för kommunekonomerna gäller det att ha full koll på Skolverkets statsbidragskalender.
”Kommunens ekonomichef menar att de riktade statsbidragen helt förstör planeringshorisonten och i princip tvingar dem att tillsätta en tjänst för att söka pengar”
Landets mindre kommuner har tagit emot många nyanlända barn med varierande skolbakgrund. Det var inget eget val, utan en konsekvens av en nationell invandringspolitik.
Men otack är världens lön. Åtminstone när det gäller statlig ersättning till kommuner som axlar det ansvar staten borde ha tagit.
I ett reportage i Studio Ett (10/7) berättar Olofströms förvaltningsekonom om ökningen av antalet riktade statsbidrag som de är tvungna att hantera för att klara av mottagandet av alla nyanlända elever.
FÖR NÅGRA ÅR sedan hanterade Olofström fem statsbidrag. Nu har de över 30 att hålla reda på. Det tar så mycket tid att personal från andra delar av verksamheten får hoppa in för att hinna söka och administrera alla bidrag.
Och ibland avstår man från att söka välbehövliga slantar, exempelvis regeringens statsbidrag för minskade barngrupper i förskolan. Istället fick Olofström på stående fot hantera ökade storlekar på barngrupperna som en följd av antalet barn i förskoleålder som kom till Sverige.
En liknande situation återfinns i skånska Östra Göinges kommun, som varit en av landets största mottagare av nyanlända barn i förhållande till totalt antal elever i kommunen.
Kommunens ekonomichef menar att de riktade statsbidragen helt förstör planeringshorisonten och i princip tvingar dem att tillsätta en tjänst för att söka pengar. Skolans långsiktiga planering och utveckling har fått stå tillbaka när nya elever dyker upp med kort varsel.
2016 GAV REGERINGEN ett löfte om att minska den statliga styrningen av bidragen för att lätta på kommunernas administrativa börda och öka deras självstyre. Så har det inte blivit.
Floran av riktade bidrag har vuxit och är nu en katalog över bristande statlig tillit till kommunernas förmåga att hantera sitt självstyre. Olofström och Östra Göinge är exempel på hur flyktingkrisen förvärrat en dysfunktionell relation mellan stat och kommuner.
Om välstånd mättes i systematisk kontraproduktivitet skulle Sverige vara ett globalt föredöme.