”När jag fick syn på teatern kom jag hem”
JUBILAREN: LENNART HJULSTRÖM UPPSLUKAD AV SKAPANDET
Under sin uppväxt betraktade Lennart Hjulström världen från fönsterbrädan. Sedan upptäckte han teatervärlden och blev uppslukad, och i dag arbetar han tillsammans med sina barn. – Men kanske var jag inte riktigt närvarande när de var små.
Lennart Hjulström är en av Sveriges mest namnkunniga skådespelare och regissörer och har det gångna halvseklet samarbetat med landets största i branschen. Han har varit verksam både på Dramaten och på Stockholms Stadsteater och blivit flerfaldigt prisbelönt. Ett liv ägnat åt konstnärligt skapande av ett digert antal pjäser, långfilmer och tv-serier.
– Teatern har betytt oerhört mycket för mig. Skapandet var det viktigaste, det var absolut centralt för mig. Jag var fullständigt upptagen av det, säger han vid sitt skrivbord, som vetter mot Ulvsundasjön och Huvudsta slott i Stockholm.
UNDER UPPVÄXTEN i Uppsala hade han en helt annan utsikt – med stor betydelse för resten av livet. Han och hans tre syskon bodde i ett stort stenhus, pappan var geografiprofessor och mamman handarbetslärare. I gårdshusen bodde fattiga arbetare som hade sina utedass på innergården utanför hans fönster. Han satt på sin stora fönsterbräda och betraktade ohämmat det som försiggick på innergården nedanför.
– Jag tillbringade mycket tid på fönsterbrädan. Jag lärde känna de andra och såg de stora klasskillnaderna. Jag drogs till, och blev berörd av, det brokiga livet jag såg.
På gymnasiet gjorde han en upptäckt – genom att medverka i julspexet kunde han införlivas i en grupp. Det var en förlösande känsla.
– När jag fick syn på teatern kom jag hem. Teatern var ett ställe där jag kunde göra något tillsammans med andra, i bästa fall roa eller skapa någon sorts mening för andra. För mig betydde gänget på teatern väldigt mycket. Jag ville alltid vara där.
ÄVEN SOM REGISSÖR och chef för Folkteatern i Göteborg, från mitten av 1970-talet till mitten av 1980-talet, var han en del av kollektivet och han var en delegerande chef, framhåller han. Fanns det någon baksida med att vara så engagerad?
– Kanske att jag inte var riktigt närvarande när barnen var små. Men jag hade nog inte något val – driften att jobba med teatern var oerhört stark. Mina barn har fått uppleva hur det är att ha en pappa med passion till att göra något meningsfullt.
– Nu samarbetar vi också, i våras spelade jag i pjäsen ”Nu när jag ändå är här” som min son Niklas regisserade. Och min dotter Carin och jag har just kommit ut med en ljudbok, ”Om svar anhålles”, som vi har skrivit och läst in tillsammans.
SOM KOLLEGA SÄGS han vara blyg, ödmjuk och sökande – vilket han bekräftar. Men hur är han privat?
– Jag är en ganska lugn person. Jag brusar väldigt sällan upp, det borde jag kanske göra mer – men jag gör inte det. Jag tycker mycket om att umgås, om att ha förtroliga och meningsfulla samtal. Jag går och vandrar mycket i naturen. Den läker mig på något sätt.
Ännu i 80-årsåldern arbetar han så gott han förmår. En teaterpjäs är på gång och han provfilmar. Drivkraften är som alltid skapandet och gemenskapen. Att grubbla över döden har han näppeligen tid för.
– Den kommer när den kommer. Än så länge är jag inte alls rädd för döden, för jag tänker att jag. Jag älskar mina barn och upplever också att de älskar mig.