Rade Mandela
tades också de avslutande orden i ANC:S ungdomsorganisations manifest, som Nelson Mandela var med att skriva 1944: ”Ej felet, Brutus, bor hos våra stjärnor/men hos oss själva, om vi duka under.” Pjäsens inflytande märks också av på andra hörn av kontinenten och i Tanzania lät Joseph Nyerere, landets första president efter självständigheten, 1961 översätta den till swahili.
I självbiografin Den långa vägen mot frihet resonerar Mandela kring läsandets betydelse för sitt tänkande. Han berättar bland annat att han spelade Kreon när fängelset satte upp Sofokles Antigone, vars titelperson kämpar för att få begrava sin bror innanför stadsmuren, och i den grekiska tragedin lärde han sig att framhärda i de svåraste omständigheter. Vidare hjälpte den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer honom att förstå sig på det ”vita liberala tänkandet” och i John Steinbecks arbetarskildring Vredens druvor kände han igen den sydafrikanska underklassens slit.
TROTS TRADITIONEN AV radikala läsningar av Shakespeare stormar det åter kring honom. I landet diskuteras hur utbildningen kan dekoloniseras, det vill säga befrias från kolonialt inflytande. Dramatikern spelar en viktig symbolisk roll då han länge varit en del av läroplanen. Enligt kritikerna gör hans ålderdomliga engelska honom olämplig för skolundervisning, och dessutom anses han stå i vägen för lokala författarskap.
Oavsett vilken sida som går segrande ur debatten, så visar den på litteraturens betydelse, både som uppviglare och verktyg i förtrycket. I USA hänvisas ofta till hans blodiga tyranner när någon vill krydda kritiken av Donald Trump med någon litterär referens. Med den sydafrikanske 100-årsjubilarens egna ord: ”Shakespeare verkar alltid ha något att säga oss.”