Inga spår efter Kobergsbranden
NYHETER: Sommaren 1994 pågick Kobergsbranden, som bekämpandes av 27 räddningskårer under flera veckor. Nu när det rasar skogsbränder i många delar av Sverige har vi begett oss dit för att se hur naturen påverkats efter branden.
Den 21 juli 1994 klockan 11.51 kom larmet om en skogsbrand vid Koberg. Det visade sig bli landets största skogsbrand det året och totalt var 27 räddningskårer inblandade under drygt fyra veckor, fram till den 19 augusti då räddningsarbetet kunde avslutas.
Sammanlagt hade det brunnit över 400 hektar mark, varav 150 hektar produktiv skogsmark. Enligt räddningstjänstens rapport var värdet på skogen tre miljoner kronor och samhällets kostnad slutade på elva miljoner.
– Efter branden var det intressant för oss att följa utvecklingen på området, men det var givetvis inte kul för markägarna. Det var inte bara Koberg som ägde mark utan det fanns flera mindre gårdar som drabbades, säger Anders Bohlin.
SENARE VISADE DET sig vara en pyroman som tände på den knastertorra skogen och branden spred sig snabbt. Det brann intensivt och bitvis djupt ner i humuslagret. Anders Bohlin besökte området tillsammans med tidningens reporter och fotograf ett år efter branden. Då tittade de på vad som hade börjat växa och hur naturen påverkats.
Denna vecka gjordes ett nytt besök på delar av brandområdet, som är tämligen svårtillgängligt då det växt upp en hel del.
– Det var några år sedan jag var här senast, konstaterar Anders Bohlin.
Numera är det svårt att se några spår av branden som skedde för 24 år sedan. Området liknar idag i stort sett vilket kalhygge som helst.
Efter branden forslades allt virke ut och flisades till bränsle, förutom på elva hektar som har satts av som reservat på 49 år. Till vintern har halva denna tid passerat.
– Redan under hösten kom den lilla skålsvampen och färgade stora ytor på brandfältet orangegula, säger Anders Bohlin när han tittar ut över marken.
På våren efter kom flera stora bruna och röda skålsvampsarter
tillsammans med mängder av den gula stybbskålsvampen. Det kom även murklor i form av rotmurkla, stenmurkla och toppmurkla.
– Det var helt i eget intresse att följa svampfloran, säger Anders Bohlin.
VID SINA BESÖK på brandplatsen noterade han även andra växter.
– Levermossan tog också snabbt stora ytor i besittning. Kärlväxterna kom mera försiktigt i gång med sina bladrosetter. 1995 var det bergkorsörtens år på brandfältet och i de sanka partierna stod tuvullen med sina vita dunbollar, i kontrast mot allt det svarta.
Anders Bohlin tycker att det mest spännande ur botanisk synvinkel var närvaron av ett hundratal svedjenävor som stod inom ett begränsat avsnitt av brandfältet.
– En enda planta av den sällsynta brandnävan hittade vi också.
Det är en växt som är beroende av bränder, och där humuslagret måste värmas upp till mellan 50 och 100 grader för att fröet ska kunna gro.
– När vi var här efter branden kom en äldre dam och berättade att området kallades Brännebergen, och att det har brunnit här tidigare. Det var säkert därför det fanns en fröbank kvar av svedjenävan från tidigare bränder.
På de delar av brandfältet som inte var mosse eller berghällar planterades det granplantor och det såddes även granfrö.
– Den här granen är inte svensk, konstaterar Anders under vår rundvandring.
En ruta hägnades även in för att studera skillnaden mellan den mark som betas av hjortarna och obetad mark.
– Redan efter en sommar kunde man se en betydande skillnad, provytan lyste grön från långt håll, säger Anders Bohlin.
Även en mängd olika skalbaggar lockades till skogen efter branden.