Perspektivträngsel kring slukhål
LSS. Bengt Westerbergs politiska framgångar är makalösa. Som folkpartistisk socialminister lyckades han sjösätta en av det moderna Sveriges största frihetsreformer.
Sedan 1994 har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, garanterat landets svårast funktionsnedsatta – i dag cirka 15 000 personer – att de likt övriga befolkningen ska ha friheten att forma sina liv. Garantin kommer bland annat i form av assistansersättningen, vars syfte är mycket bra: att hjälpa funktionsnedsatta med grundläggande behov som personlig hygien, måltider, av- och påklädnad och kommunikation.
Men ingen har rätt till allt. Den principen är märkligt enkel att enas bakom när det gäller försvaret, infrastruktur, utbildning eller äldreomsorg. Det är särskilt tydligt inom invandringspolitiken.
ÄNDÅ HAR UTGIFTERNA för LSS svällt rejält. Kostnaden för den statliga delen av assistansersättningen uppgick 2017 till 28 miljarder kronor – eller 738 procent högre än vad Westerberg räknat fram i sin proposition från 1994, enligt nationalekonomen Micael Kallin (Kvartal, vol. 3 2018). Lägger man till kommunernas Lss-kostnader blir den årliga totalsumman närmare 80 miljarder kronor per år.
Det är inte förvånande. Lagen liknar en valårsbudget från Vänsterpartiet. Inget annat politikområde har så klara rättigheter för den enskilde och samtidigt så vaga kriterier kring kostnader, utgifter och prioriteringar. I praktiken finns inga begränsningar för vad LSS ska erbjuda eller kosta. Att frihet måste få kosta är ett mantra som dagens liberaler tagit till hjärtat.
Den liberala perspektivträngseln kring lagens formidabla effekter är dock konstig. När LSS kom till antog Westerberg – utan basis i utredningar eller analyser – att antalet timmar beviljad assistansersättning i genomsnitt skulle vara 40 timmar per vecka och brukare. I dag beviljas i snitt 129 timmar per vecka.
Enligt regeringens utredare Stig Svensson är denna skarpa timökning den primära kostnadsdrivaren (DN, 7/2-18). Många regeringar, inklusive den sittande, har försökt dämpa utvecklingen. Det har inte lyckats. I stället räknar de flesta bedömarna, exempelvis Försäkringskassan som hanterar assistansersättningen, att antalet beviljade timmar kommer att fortsätta öka.
INGET PROBLEM JURIDISKT sett, eftersom LSS säger att brukare ska få vad de anser sig ha rätt till. Men en mottagare av socialförsäkringar får i snitt 19 000 kronor per år i utbetalningar från Försäkringskassans cirka 200 miljarder kronor. Den genomsnittliga summan för varje person som omfattas av LSS uppgår till 1,8 miljoner kronor per år – eller 94 gånger mer, enligt Kallin. Är de senares behov verkligen 94 gånger större än övriga individers?
Om någon i dag föreslog en socialreform riktad mot 15 000 personer som kostar tre procent av statsbudgeten, hade personens politiska karriär tvärnitat. Ändå är det vad Lss-reformen kan summeras till. Om Westerbergs socialpolitiska framgångar är makalösa, är hyllningskörernas perspektivträngsel kring detta slukhål makalöst besvärande.