Ansvaret för arbetsmarknad måste renodlas

JOBBPOLITIK . Kommunerna lägger stora resurser på arbetsmarknadspolitiska insatser. Det visar en ny sammanställning från SKL. Cirka fem miljarder kronor används för att få människor i arbete runt om i landet trots att kommunerna saknar ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Antalet personer som nås av insatserna har dessutom ökat med 5 400 från 2016 till 2017.

EN STOR DEL av åtgärderna handlar om arbetsträning, praktikplatser och subventionerade jobb – det vill säga, precis samma saker som Arbetsförmedlingen sysslar med. Motiveringen till att spendera miljarder av kommunernas budgetar är att de och Arbetsförmedlingen har gemensamma utmaningar. Däri inbegrips kommunernas uppdrag att hjälpa ungdomar och nyanlända som står långt från arbetsmarknaden. Men enligt SKL handlar det snarare om att kommunerna inte tycker att Arbetsförmedlingen klarar sitt uppdrag tillräckligt väl.

I en intervju i Sveriges Radio (30/7) säger Leif Klingensjö, sektionschef på avdelningen för utbildning och arbetsmarknad vid SKL, att ökningen av arbetsmarknadsåtgärder på kommunal nivå bara delvis beror på det ökade antalet statligt subventionerade anställningar i framför allt kommunal verksamhet. En viktig förklaring är att kommunerna vill få fler i arbete när arbetsmarknaden är stark.

Oavsett vilka skäl kommunerna har är det dock orimligt att det offentliga dubbelarbetar och dubbelbetalar för att få folk i arbete. Ansvarsfördelningen mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen borde därför förtydligas. Medan Arbetsförmedlingen förmedlade drygt 13 procent av jobben 2017 (SCB:S Arbetskraftsundersökning), gick 29 procent av deltagarna till arbete tack vare kommunala insatser.

FÖRUTOM ATT KOMMUNERNA har en bättre översikt över problembilden och större incitament att hjälpa personer med försörjningsstöd, kan de också tänkas ha tätare och bättre kontakt med lokala näringsidkare och lokal socialtjänst. En konstruktiv lösning vore därför att låta Arbetsförmedlingen hantera personer nära arbetsmarknaden, och att deltagare som befinner sig längre bort från arbetsmarknaden blir ett kommunalt ansvar.

Det är till syvende och sist kommunerna som förlorar på ökande kostnader för försörjningsstöd och minskande kommunal skattebas. Arbetsförmedlingen saknar den typen av drivkrafter.