Dags att ge väljare tydliga besked
VAL 2018 . Sverige har kastats från semesterlugn till ett närmast oöverblickbart antal budskap. Årets val, som äger rum om bara en månad, kommer att bli en rysare. Vem tar vem?
Där står de nu och ber om din uppmärksamhet. Partierna och deras politiker kommer de närmaste fyra veckorna göra sitt yttersta för att nå och påverka dig. Till helgen är det bara fyra veckor kvar till vi går till vallokalerna för att avgöra sammansättningen på offentliga sektorns tre politiska nivåer.
Hela fyra år har passerat men ändå upplever vi nu en helt annan valrörelse än 2014. Migrationsfrågan, delvis sammanflätad med regeringsfrågan, kommer utan tvekan att ta större plats jämfört med sist.
Och när det gäller de borgerliga partierna har också en annan omprofilering skett mellan partierna, vilket nog har gått många förbi. Inför alliansåren tonade M ned de stora ambitionerna inom klassiska paradfrågor som skattesänkningar och förändringar av arbetsrätten, till Centerpartiets och Liberalernas stora förtret – vilket man därifrån gärna påpekade.
2018 har M gått tillbaka till trygg tassemark högerut medan C försöker fånga upp mittenväljarna. Ombytta roller på bara fyra år alltså.
CENTRALT INFÖR VALET är inte bara vilka politiska frågor som är mest avgörande. Hur trovärdigt är det som sägs av respektive politiker, både när det gäller form och sak? Och är det som sägs, eller åtminstone verkar kommuniceras, den linje som verkar bäst i mina ögon som väljare?
För det är just bedömningar man får göra. Vilka konstellationer som blir aktuella, i höst och kanske därefter fyra år framåt, avgör partierna själva. Rösten läggs, mandatförutsättningar fastställs och sedan tar den partipolitiska sfären vid och slutför. Därför är en tydlighet transparent gentemot mot väljarna.
Inom framför allt kommuner men också till viss del inom regioner och landsting brukar ett slags pragmatikens förutsättningar råda.
Att något gäller på nationell nivå behöver alltså inte skapa låsningar lokalt. På gott och ont. När Alliansen som regeringsalternativ uppstod och därefter i åtta år styrde landet verkade en viss förändring ske runtom i landet. Borgerliga partierna går numera ofta fram tillsammans också lokalt i kommunerna, till val och genom mer symboliskt arbete – som via debattartiklar. Denna allianskappa skapar en sammanhållning och tydlighet om alternativen för den frihetligt sinnade men på samma sätt blir frånvaron av denna bild i sig också tydlig när det inte finns. Jämför bara Trollhättan med Vänersborg och betänk Lilla Edet där Kristdemokraterna just nu inte finns representerade.
Intressant inför detta val är hur den oförutsägbarhet som kan gälla i kommuner, och traditionellt också har präglat borgerliga partiers inbördes relationer, återigen ser ut att torna upp sig som ett faktum nationellt. Det sker antydningsvis, inte uttalat. Inget gemensamt alliansmanifest lär presenteras och partisterna skrattar eller gäspar med talepunktsmässigt van skärpa bort regeringsfrågan.
Myndigt försöker man förklara att ett valresultat inte ännu finns och att väljare måste ha respekt för det svåra arbete partierna har framför sig. Det blir lite bakvänt. I själva verket behöver de politiskt engagerade ha respekt för väljarnas känsla av oförståelse.
DET FINNS INGEN naturlag om att färdiga regeringsalternativ ska finnas färdiguppradade med tillhörande svar på tänkbara påföljande andraoch tredjehandsscenarier. Men man har själva, framför allt genom Alliansens Reinfeldtlinje nära i tid, bäddat för att göra spelregler på förhand till en självklarhet. 2014 gällde, från Alliansens sida, att största block ska regera.
Denna gång vill både KD och M testa förutsättningarna att regera oavsett, medan L och C är med och ingår regering så länge de rödgröna inte är större. Enligt de mätningar som görs just nu kan detta, en något högre mandatfördelning till de rödgrönas förmån, med stor sannolikhet bli valresultatet. Vad händer då? Det är här det blir obekvämt för mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna.
Man talar om att hålla samman Alliansen och tillsammans föra samtal över blockgränsen om regerandet.
På detta sätt skulle alltså de borgerliga partierna som gemensam förhandlingspart komma fram till en lösning med de rödgröna? Spontant uppstår bilden av en regnbågskoalition där alla utom SD får vara med.
MEN DET ÄR inte ens det som verkar vara på agendan. I kommentarer Annie Lööf (C) gör, bland annat flitigt på Twitter, handlar det om att S snällt och storsint helt enkelt borde släppa fram Alliansen. Önskningen är lika förståelig som orealistisk. Varför skulle socialdemokratin, i Sverige förmodligen skickligast av alla på att ta och behålla makten, hovsamt gå med på detta?
Dessutom håller inte resonemanget. Varför gäller den attityden nu men inte från 2014 och under mandatperioden som just nu varar ett antal veckor till? Efter 2014 var det tydligen viktigt att respektera att de rödgröna var större och låta Löfven tuffa på, med eller utan decemberöverenskommelse till hands.
En magisk gräns inträffar visst valdagen 2018, då får minsann oppositionsuppvisningen vara över för denna gång.
ALLRA MEST IHÅLIG blir linjen om blocköverskridande lösning när man betänker att sådana samtal inte backas upp av den egna borgerligheten, KD och M vill som bekant titta på förutsättningarna att regera även utan socialdemokratins välsignelse.
Å ena sidan är regeringsfrågan valets avgörande pusselbit, å andra sidan får vi väljare så lite insikt på förhand. Är mer tydlighet om konkreta planer efter valet för mycket begärt?