Politikerna är bara dåliga på sina jobb
VAL 2018. Våra politiker är inte maktgalna och inte heller speciellt korrupta. Men en hel del är inte lämpade för rollen.
De är kort och gott inga onda människor. Många är däremot allt för ängsliga och karriärinriktade. Få gånger har detta symboliserats tydligare än vid RFSL:S seminarium under Pride-veckan i Stockholm nyligen.
samtliga partiledare (inklusive FI men exklusive SD, som i stället representerades av en uppblåsbar grå elefant) skulle svara på ett antal frågor och vid ”ja”-svar vifta med varsin regnbågsflagga. Samtliga partiledares flaggor vajade vid allt från påståenden som “håriga ben kan vara kvinnligt” och “heteronormen gynnar mig” till “SD är ett homofobiskt parti som mitt parti inte vill samarbeta med”.
INGEN AV PARTILEDARNA hade ryggrad att ifrågasätta tramset och mobbingen som utspelade sig på scenen. Eller för den delen bara lämna seminariet för något mer givande evenemang. Det ska dock påpekas att Ebba Busch Thor senare påtalade att hon hade tackat nej om hon hade vetat om inramningen av seminariet (Expressen 6/8).
VI FÅR FAKTISKT de politiker vi förtjänar. För den kanske mest gynnsamma egenskapen en politiker i dagens Sverige kan ha för att avancera i det egna ledet är att vara duktig på att inte göra fel. Svensk politik är som sagt inte korrupt – den är bara feg.
Våra politikers främsta ansvar är att ta hand om och fördela våra skattepengar på bästa möjliga sätt, att skapa trygghet och skydda våra gränser. Bland uppgifterna borde inte flaggviftning vid frågor om huruvida kvinnor bör ha håriga ben eller ej ingå. Inte heller är politiker placerade på sina poster för att tycka och tänka likadant.
En förklaring till dessa “felfria” men relativt dåliga politiker är att de personer med visioner, med idéer som gått emot partilinjen, som kanske inte har blivit skolade i ungdomsförbund, intervjuteknik eller mediehantering, kvickt har rensats ut antingen som följd av mediedrev eller av det egna partiet.
LISTAN PÅ POLITIKER som blivit utfrysta ur sina partier eller tvingats lämna sina uppdrag för relativt marginella förseelser – tänk Amineh Kakabaveh, Finn Bengtsson, Håkan Juholt, Aida Hadzialic – kan så klart avskräcka vem som helst från att försöka påverka genom partierna.
Resultatet ser vi i dag: en “felfri” och skademinimerande men andefattig politikerkår. Så länge du inte delar din skattefinansierade övernattningslägenhet med din sambo, dricker ett glas rödvin och kör över Öresundsbron eller av misstag delar en rasistisk video på Facebook kan du placeras på höga positioner även om du gör ett dåligt jobb.
Kanske är det viktigare att vi har politiker som vågar stå upp för sin övertygelse och ibland gör fel, än att styras av några ängsliga individer som inte gör några direkta fel men inte heller är speciellt duktiga på sina jobb?