Ska inte födande ha rätt till sin kropp?
SOCIALPOLITIK. Motståndet mot värdmödraskap tycks politiskt utbrett. Här måste en förändring till. Frågan sticker inte ut i valrörelsens brus, men är nog så viktig.
Vilken makt ska staten ha över våra kroppar? Ibland ställs det hela på sin spets. Frågan om surrogatmödraskap är ännu i en hel del sammanhang kontroversiell. Att, när det inte är möjligt att själv få barn, låta någon annan bära barnet är inte i sig olagligt i Sverige.
Däremot erbjuder det offentliga inget stöd för detta och det blir därmed en komplicerad process om det blir aktuellt. Tidigare i somras skrev TTELA om Sara Wärnåker vars barn bars av mostern Emma Larsson. Wärnåker beskrev det som en stor känsla.
”Det är en otroligt fin kärlekshandling som min syster har gjort för oss.” Det altruistiska surrogatmödraskapet, vilket innebär att ingen ekonomisk ersättning förekommer, var inte praktiskt sett enkelt. Flera resor till USA gjordes och det blev slutligen av genom en fertilitetsklinik i Washington DC (TTELA 28/7). Så skulle det inte behöva vara. För medan 15 länder tillåter en reglerad verksamhet befinner sig Sverige ännu på efterkälken.
FÖRRA VECKAN SAMMANSTÄLLDE Svenska Dagbladet hur riksdagspartierna positionerat sig i frågan. Bara Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna har öppnat för ett tillåtande, och då med förbehållet att det sker under altruistiska former.
Aspekten att ordnad kontroll är bättre än alternativen tas upp, men också det mer principiella perspektivet. ”Vi måste utgå från att kvinnor i Sverige kan säga ja eller nej till en så stor sak som att bära någon annans barn”, sa Camilla Waltersson Grönvall, Moderaternas socialpolitiska talesperson och riksdagsledamot från Lilla Edet (SVD 14/8). Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin (MP) ger i Svenska Dagbladets kartläggning uttryck för partisplittring i frågan.
I övrigt är det parlamentariska motståndet kompakt och det är risken för utnyttjande som lyfts.
Det verkar helt enkelt vara en känslig fråga.
MAN SKA HA stor respekt för att frågan är komplex och att ett införande inte sker från en natt till en annan. Med det sagt kan inte politiker gömma sig bakom ett försök till värnande av personer som själva säger sig vilja just det som politiken omöjliggör.
Varför skulle dessa politiker bättre förmå avgöra om det är det rätta att göra och hur vore hinder bättre än en reglerad process där möjligheter till kontroll faktiskt finns? Emma Larssons kommentar i TTELA häromveckan är talande.
”Jag förstår att lagen är till för att bland annat skydda mig som individ, men jag känner snarare att de har berövat mig rätten att bestämma över min egen kropp”.