Få lär fira men mycket kan hända

VAL 2018 . När valresultaten efter lång, spänd väntan avgörs i morgon lär få överraskningar uppstå. En förväntad, tydlig S-minskning kan däremot kasta om spelplanen på flera håll.

Regeringsfrågan avgörs inte på valdagen. Ingen på förhand given gruppering får egen majoritet och det är tätt mellan Alliansen och de rödgröna. Med Fredrik Reinfeldts (M) ihärdiga hävdande av blockpolitikens matematiska självklarhetsinnebörd som fond blev det 2014 naturligt för honom att avgå direkt. Denna gång börjar Ulf Kristersson (M) närmast skratta när ett regeringsalternativ av rödgrön kulör kommer på tal.

I grunden är den rättframma attityden naturlig: från rödgrönt håll ges en rad osammanhängande besked. Jonas Sjöstedt (V) uttrycker exempelvis hybrisuppumpat önskemål om en vicestatsministerpost och Isabella Lövin (MP) har talat om att fortsätta ungefär som nu men med utökad färgpalett – bara inte M och SD får vara med i bilden. Stefan Löfven (S) har i sin tur vagt ångat på om att blockpolitiken bör brytas och som en ingång i förhandlingen högerut har han givmilt erbjudit sig leda en ny koalitionsregering.

I NÅGON MENING var förra valet som sådant enkelt logiskt sett. Problemen för borgerligheten uppstod i 2014 års vals kölvatten och var av politisk karaktär. När det framkom att styrkeförhållandena innebar att Löfvens statsbudget faktiskt var möjlig att sänka, på det sätt som på lokala håll ofta sker, blev kritiken från borgerliga gräsrötter svidande.

Med turbulensen hösten för fyra år sedan i bakhuvudet står det klart att lösningen på frågan om regeringsmakten kommer att dröja. M och KD ämnar köra in i det mytomspunna kaklet. C och L ser ett makttillträdande som uppenbart moraliskt rätt endast om de borgerliga blir större än de rödgröna.

Även från detta socialliberala mittenhålls sägs att en ny regering behövs, men den behöver i så fall förankras. Vad det nu betyder.

Inte heller C och L är fullkomligt synkroniserade. Medan C blivit svaret skyldiga på hur en svår situation kan lösas har L öppet erkänt att ett pragmatiskt förhållningssätt behöver tillämpas vid behov. Om en S-mregering låg på bordet skulle inte Björklund hindra.

Det är inte säkert att lösningen vore optimal men L ska berömmas för sin öppna ödmjukhet inför ett komplicerat läge.

I den bästa av världar hade också mer tydliga, samlade besked i regeringsfrågan gått att få och det gäller i hög grad Alliansen – som trots allt gör anspråk på att vara ett alternativ stående till förfogande tillsammans.

Trots otydligheten i formfrågor är det bästa att lägga rösten på ett alliansparti. Regeringen har drivit Sverige vänsterut på ett allt annat än gynnsamt sätt.

En välkonstruerad berättelse om framtidens behov saknas från Alliansen, och det är inte säkert att partiledarkvartetten intar Rosenbad tillsammans, men en röst på en av dessa fyra är bättre än alternativen. Här bör man som väljare också betrakta hur villigheten att faktiskt regera framstår.

LOKALT I VÅRT bevakningsområde finns uppenbara osäkerhetsmoment. Regionens blågröna styre har inneburit en god stabilitet men det har inte handlat om en översvallande majoritet.

Även om småpartier som ingår i styrande koalitionen lyckas öka något skulle det räcka med ett bistert tapp för exempelvis M för att kasta om situationen.

Med tanke på hur viktiga sjukvårdens förutsättningar och våra västsvenska kommunikationer är blir det angeläget att hitta en ansvarsfull lösning.

VÄNERSBORG OCH TROLLHÄTTAN blir intressanta att följa. I Vänersborg spelar, liksom på nationell nivå, Centerpartiet en nyckelroll när det gäller avgörandet.

Det handlar inte bara om chanser som skapas utifrån resultatet, om viljan och inriktningen faller på plats kan partiet bli en viktig aktör för ett borgerligt styre av Vänersborg.

Socialdemokratins relation till V framstår inte som vidare god – utan C faller maktchansen för S. Kan Mats Andersson (C), som nytt förstanamn framför sittande Bo Carlsson (C), utgöra ett nytt perspektiv?

Trollhättan är å sin sida ett betongstarkt S-fäste traditionellt. Många andra kommuner kan bara drömma om 43,34 procent, och med uppbackning av mindre partierna V och MP uppnår man just nu tydlig majoritet på 55,96 procent i fullmäktige. Ändå finns aspekter som talar för förändring. En samlad borgerlig allians har efter alla S-märkta decennier uppnått momentum genom att på allvar kunna trycka på vikten av nya synsätt i kansliväggarna.

I den lokala opinionsundersökning P4 väst släppte i somras minskade S dessutom hela sju procentenheter (P4 Väst 18/7). Ett tapp av den kalibern i kombination med energifyllda uppsving från oppositionens partier kan helt kasta om kartan.

INTE HELLER LILLA Edet lär undkomma en omkastning. Den nuvarande, ovanliga sammansättningen L, S och V har hankat sig fram genom Socialdemokraternas storlek. L uppbär för närvarande däremot enbart 3,77 procent och ligger således brännande nära att, liksom KD gjorde redan 2014, åka ut.

Nya spärrgränsen på 2 procent för många av landets kommuner blir nu ett eldprov för många små. I Lilla Edet ser SD å sin sida också ut kunna blir största parti.

Mellerud är i behov av förändring men kan bli ett undantag med obruten kontinuitet. S och C:s majoritet är någorlunda stadigt parkerad. Även om S backar kan status quo ändå kvarstå om C:s medvind sätter avtryck även där, i så fall skulle det i det hela jämna ut sig mandatmässigt.

Mycket står alltså på spel på flera håll och liberalt sinnade krafter kan förhoppningsvis vinna styrka. Efter valet börjar det verkliga pusslet, i riksdagen, regionen och i våra kommuner.