Stridsberg: ”Allt g
LITTERATUR: EFTER AKADEMIKRISEN KOMMER NU NY BOK
Hon har lämnat det gamla bakom sig, rusar bara framåt. Arbetet med nya romanen Kärlekens Antarktis har präglats av en stark känsla av oförsiktighet, säger Sara Stridsberg. – Jag tror att jag har smittats av romanens själ, den där känslan av att ”gör med mig vad ni vill, allt går ändå sönder”.
Nej, hon talar inte om Svenska Akademien. Kärlekens Antarktis är visserligen till stora delar skriven under Sara Stridsbergs tid som akademiledamot, men den första impulsen dök upp innan hon blev invald i den numera djupt krisdrabbade institutionen. Och trots att uppdraget var intensivt har hon aldrig känt sig hämmad av det i sitt skrivande.
– JAG HAR alltid tagit mig tid att skriva. Jag har skrivit igenom allt. För kanske 15 år sedan jobbade jag heltid, men då gick jag upp halv sex och skrev innan jag gick till jobbet klockan åtta. Det ska mer till än Svenska Akademien för att stoppa mig, säger hon.
Mycket mer än så blir inte sagt om Akademien. Sara Stridsberg avböjer vänligt men icke förhandlingsbart att tala om den period som fick sitt definitiva avslut den 3 maj i år då hon tog sitt utträde. I dag betraktar hon händelserna kring institutionen utifrån, ”som gemene man och kvinna” och framhåller att hon är långt mer intresserad av den politiska situationen.
– Jag kan känna en vibration på gatorna, någon sorts väntan, en andlös väntan. Som det står någonstans i boken ”gudarna håller andan”, säger hon.
Var började arbetet med Kärlekens Antarktis? Kanske med ett reportage om en fånge på Guantánamo, en man som sade ”Ta en bild på mig när jag är död”.
– De orden klingade i mig i flera år. Det var något så drabbande med hans röst, att han sade ”titta på mig, jag har varit här, här är min kropp, jag är snart död, ta åtminstone en bild och berätta att jag var här, berätta om mig!”.
I KÄRLEKENS ANTARKTIS är det Kristina som vänder sig till läsaren med samma uppfordrande röst. Hon befinner sig ute i skogen med sin mördare, inom loppet av bokens