År ändå sönder”
varken mindre eller yngre än jag är. Det kändes väldigt ovärdigt. Jag två första sidor ska hennes kropp styckas i sju delar och hennes huvud sänkas i ett avfallshål fullt av frätande syror. Ändå fortsätter hon att berätta sin historia.
KRISTINA ÄR DEN perfekta projektionsytan för vår tids makabra beroende av underhållningsvåld. Missbrukare och prostituerad, ung och utsatt. Hon är den strypta kvinnan i skogen, en person som i det allmänna medvetandet snart reduceras till ett suddigt passfoto i en artikel om ett olöst mordfall. Hur tänkte du kring mord som underhållning, hur kvinnor mördas på tv kväll efter kväll? Visste du direkt hur du skulle förhålla dig till det?
– Nej, jag tror bara att jag följde ett slags motröst som sade ”men vill ni ha de här döda kvinnorna, då ska ni få dem. Här är jag nu död i skogen. Och nu ska ni se på mig. Se mig försvinna, se på mig utan att se bort.”
Mot brutaliteten, mot döden och de våldsamma detaljerna står Kristinas egen röst, konstaterar hon. Kärlekens Antarktis är en skildring av ett helt människoliv, av barndomen – Den här enorma mängden döda kvinnor är inte representativ. Man får en känsla av att det dödas en kvinna i Sverige var tredje sekund – och det skrämmer åtminstone mig. I onödan, tror jag. Jag tror inte att världen är en så farlig plats, faktiskt.
”Det hjälper inte att lägga ett pussel. Det är kanske det jag vill göra med mina böcker, skriva om det olösliga”
SARA STRIDSBERG
med föräldrarna Raksha och Ivan, av missbruket som ”aldrig var ett val”, av barnen Valle och Solveig – den ena tvångshämtad av myndigheterna, den andra frivilligt överlämnad, som ett slags kärlekshandling.
Det finns en enorm svärta i Kärlekens Antarktis, men också ljus och försoning. Sara Stridsberg söker efter det goda, det som går att älska, hos de människor hon skriver om. Den skrivna texten är också ett sätt att hantera världen som den är, djupt orättvis och obegriplig, full av gåtor som aldrig får några svar.
– Kristinas död är inget som går att lösa. Det hjälper inte att hitta en mördare, det hjälper inte att lägga ett pussel. Det är kanske det jag vill göra med mina böcker, skriva om det olösliga. Att beskydda en flicka som hon kräver något större. Politik, empati, människokärlek.
HENNES EGET LIV har förändrats drastiskt de senaste åren, konstaterar hon, utan att gå in på privata detaljer. En explosiv och intensiv period i livet är över och när den tog slut ville hon bara dra sig undan. I samma veva ”dog” en roman som hon hade hållit på att skriva – och Kärlekens Antarktis tog vid.
Skrivandet har, som vanligt, varit intensivt, men den här gången har hon också känt sig oförsiktig och oaktsam, texter har tappats bort, ibland har hon suttit och våndats över åtta olika dokument med ändringar i alla versioner.
– Jag är så glad att den är fångad i en bok nu. Nu kan jag inte förstöra den.