Utvisas till Irak – där de aldrig varit
NYHETER: De har ingen koppling till Irak, men ändå är det dit systrarna Zahraa och Zeinab Al-khafaji ska utvisas tillsammans med sin far Mahdi. ”Det är så orättvist”, tycker de.
Zeinab och Zahraa Al-khafaji flydde från Syrien till Sverige för att få ett bättre liv. Men nu utvisas de till Irak, ett land de aldrig tidigare satt sin fot i.
– Det känns som att jag förlorat min identitet, säger 24-åriga Zeinab Al-khafaji.
De unga kvinnornas far tar emot vid ett slitet, gult hus i centrala Mellerud. Han hälsar vänligt och visar tidningen en trappa upp till en enkelt möblerad lägenhet där två av hans döttrar finns. De väntar på att Migrationsverkets utvisningsbeslut ska verkställas. Efter fyra år och otaliga överklaganden finns det inget mer att göra.
– Migrationsverket har sagt till oss att inte ringa mer, berättar Zahraa Al-khafaji.
DÖTTRARNA FLYDDE FRÅN Syrien till Sverige 2014, tillsammans med sin far. Här drömde de om att skapa sig ett nytt liv. Men det blev inte så.
– Jag har läst journalistik på universitetet i Damaskus men vill utbilda mig till advokat eller psykolog här i Sverige. Men jag har inte gjort något då jag inte fått uppehållstillstånd. Det känns som att jag förlorat min identitet och kastat bort fyra år av mitt liv, säger Zeinab.
NÅGRA DAGAR I veckan har hon jobbat i en second hand-butik men eftersom hon inte har uppehållstillstånd får hon inte ta emot lön.
– Jag har en så dålig känsla inom mig att det är svårt att beskriva för någon som inte är i den här situationen. Jag hade kunnat göra så mycket under de här åren och lagt en god grund för ett gott liv.
LILLASYSTER ZAHRAA VAR under 18 år vid ankomsten till Sverige, därför har hon fått gå i skolan. Först blev det ett år i förberedelseklass under vistelsen på asylboendet på Kroppefjäll och därefter började hon i årskurs nio på Rådaskolan. Nu studerar hon estetiska programmet på Dahlstiernska gymnasiet, med inriktning media.
– Jag läser grafisk design och trivs väldigt bra. Jag vill fortsätta här, säger Zahraa.
Familjen har fått avslag efter avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige. Syskonen
”Det känns som att jag förlorat min identitet” ZEINAB AL-KHAFAJI syrisk flykting
och deras pappa, Mahdi Al-khafaji, ska utvisas till Irak, som alla tre saknar anknytning till. Orsaken är att Mahdi flydde till Syrien under kriget mot Iran på 1980-talet. Han har syriskt uppehållstillstånd men inte medborgarskap. Passet är irakiskt och därför ska familjen utvisas dit. Hans två döttrar har inga pass och de måste följa med till det land föräldrarna utvisas till.
– Min dotters dröm är att bli doktor i psykologi och om jag hade fått uppehållstillstånd skulle jag också vilja jobba. Men nu är alla drömmar döda. Vi vet inte vad som är framtiden och Migrationsverket förstår oss inte, säger Mahdi Al-khafaji.
PAPPAN HAR ÄVEN dåligt hjärta men döttrarna berättar att han nekas medicin för sina krämpor.
Migrationsverket beslutade den nionde mars 2016 att avslå familjens ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och utvisa de sökande, med stöd av kapitel åtta, sjätte paragrafen i utlänningslagen;
”En utlänning som inte är Eesmedborgare eller familjemedlem till en Ees-medborgare och som inte avvisas enligt 2 § 1 eller 2 får utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet”.
PAPPAN OCH DÖTTRARNA har inga kopplingar till Irak. Trots det ska de åka till Karbala, en stad söder om huvudstaden Bagdad.
– Migrationsverket säger att vi inte kan bevisa att vi inte känner någon i Irak, enligt passet är ni från Irak och ska utvisas dit. Det känns så orättvist, berättar syskonen.
Ersättningen från Migrationsverket är mycket låg, Zahraa berättar att familjens tre medlemmar får 2 800 kronor att dela på per månad. Hyran står myndigheten för.
Hur kan det räcka?
– Det räcker inte, pengarna brukar vara slut efter två, tre veckor, säger Zahraa Al-khafaji.
Ett färskt beslut från den 27 september avslår ansökan om bistånd. Anledningen är att Zahraa fyllt 18 år och att tidsfristen för när familjen ska lämna landet sedan länge är passerad.
LÅNGT EFTER DET att vi sagt hej då är det svaret på en fråga som är svår att skaka av sig. Var känner ni er hemma?
– Vi känner oss inte hemma någonstans, svarar Zeinab Alkhafaji.
– Det är samma för mig, svarar den yngre systern.