Behövs verkligen alla politiker?
DEMOKRATI. I en intressant debattartikel i veckan lyftes tesen att kommuners form helt bör göras om. Även om alla punkter inte är självklara väcks viktiga frågor.
Har vi för många politiker? Frågan kan tyckas tröttsamt populismklingande och om den ställs utan djupare syfte och bakgrund kan det också mycket väl ligga något i den invändningen.
Samtidigt behövs en konstruktiv idédebatt när det gäller själva demokratins metafrågor, det vill säga principerna för verksamheterna som utgör faktiska politiska utövningen. Då och då ifrågasätts, med all rätt, om riksdagen är för stor. Detta måste kunna appliceras också på kommunal nivå.
I VECKAN FÖRDE Staffan Werme (L), tidigare kommunstyrelseordförande i Örebro, fram flera intressanta resonemang på DN Debatt (Dagens Nyheter 3/10). Bakom den lite utblommade rubriken ”Färre politiker i kommunerna kan rädda den lokala demokratin” återfinns en intressant text.
För att grovt sammanfatta drar Werme upp idéer för hur kommunpolitik runtom i landet kan bli mer demokratisk och effektiv.
Bland annat vill han göra om nämndsystemet drastiskt: Bort med flertalet fritidspolitiker och stärk i stället presidialer, vilka i sin tur bör direktväljas av väljarna. Han föreslår också ett slopande av proportionalitet till förmån för majoritetsval genomfört i enmansvalkretsar, så att politikerna ges ett tydligare mandat i ett dessutom mer lättnavigerat politiskt landskap.
HELA PAKETET ÄR inte rakt igenom övertygande eller ens logiskt. Att direktvälja nämndpresidium riskerar trots allt tvärtom att skapa ett än mer trubbigt system där kommunstyrelsens makt, tvärtemot kommunallagens rimliga syfte, antingen måste minska eller åtminstone upplevas minska.
I den känsliga, men principiellt viktiga frågan om fritidspolitiker är Werme däremot tydligt något på spåret. För hur engagerade enskilda människor det än kan handla om måste vi kunna diskutera systemet som helhet.
Som det är i dag sitter ofta flera från samma parti i en nämnd, trots att det i flera sammanhang handlar om ren juridiktillämpning. Personer utanför presidium kan rent krasst lätt få en roll som enkel insynsinstans. Vill man vara än mer besk används inte sällan platser som partiintern belöning för aktiva medlemmar.
DETTA ÄR INTE främst en fråga om ekonomi. Fritidspolitiker är inte vidare dyra. Däremot behöver vi en seriös debatt om lokala organisationers omfattning och inbördes maktrelationer för att få ett så välfungerande och effektivt upplägg som möjligt.
Att Trollhättans stad vid årsskiftet gör om nämndstrukturen, när miljöfrågorna läggs över på ny nämnd och kommunstyrelsens makt stärks, är inspirerande föredömligt. Det borde vara startskottet för en översyn i kommuner överlag.
Alla delar måste ha väl motiverade syften.