Vem tar strid om den lokala ekonomin?
Svenska kommuner tar allt fler lån. Ofta för investeringar i fastigheter, el och värme – men även kopplat till ett finansieringsgap i löpande verksamhet. Det riskerar att straffa sig om världsekonomin förändras.
VÄLFÄRD. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) ökar utgifterna i kommunsektorn snabbare än skatteunderlaget. Till 2021 bedöms den ha ett finansieringsgap på 37 miljarder kronor. Bakom detta ligger flera faktorer: befolkningen har ökat snabbt, en ökande andel blir äldre och medborgarnas förväntningar på välfärden stiger med ny teknik.
REKRYTERINGSBEHOVEN ÄR STORA i välfärdens kärna – särskilt utanför de stora arbetsmarknadsregionerna. Preliminära siffror för 2017 från Kommuninvest, kommunernas kreditmarknadsbolag, visar att kommunsektorns samlade låneskuld för första gången kan passera 600 miljarder kronor. Kommunernas ekonomier är överlag välordnade och det finns goda skäl att investera i eftersatt infrastruktur. De senaste årens skuldökningstakt har även hållits tillbaka av exempelvis reavinster från försäljning av mark och bostäder.
Men låneutvecklingen har även föranlett varningar om en svensk kommunkreditbubbla (Dagens industri 4/11-2017).
På ett seminarium hos SNS häromveckan pekade den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren Sören Häggroth på hur utvecklingen exponerar kommunsektorn för risker i världsekonomin.
BETALNINGSFÖRMÅGOR KAN SÄTTAS på prov ifall skattebaser urholkas på grund av sjunkande sysselsättning eller ränteläget förändras. Kommunsektorns styrka och svaghet blir då att det offentligas ekonomi är så pass sammankopplad. Det gäller gemensamma åtaganden i Kommuninvest såväl som det kommunala utjämningssystemet.
Under 90-talskrisen orsakade enskilda kommuners betalningsförmåga problem för hela Sveriges trovärdighet på finansmarknaden. Som Häggroth påtalade gick staten under perioden till och med in med stora belopp i Haninge kommun.
DEN HÖGA UTLÅNINGEN till kommunsektorn kräver därför förebyggande åtgärder på riksnivå. I händelse av problem med lånekostnader skulle exempelvis ett reformerat system för kommunal utjämning kunna bidra till att skattebetalarna uppfattar situationen som mer legitim. Av samma skäl bör aktörer som Riksgälden, Finansinspektionen och Riksbankens roller vid en kommunkris klargöras.
Investeringsgapet förutsätter även reformer för att förbättra resursutnyttjandet i välfärden. Allt detta förutsätter att förutseende röster sätter press i kommunpolitiken.