Teatern kring Alliansen nu löjlig
VAL 2018 . Turerna i regeringsfrågan börjar bli löjeväckande på allvar. I förlängningen framstår uttalanden som dumförklarande. Hur länge ska katt-och-råtta-leken pågå?
Vi är just nu intvingad publik för att bevittna en utdragen politisk teater med oskrivet slut. Förmodligen med improvisationsinslag förvisso, ageranden man inte kan påverka kräver det. Det handlar om att testa, sätta press och vänta in. Men i stort verkar det överlag imponerande manusbundet.
MED ALL RESPEKT för att våra topppolitiker ägnar sig åt ett svårt – för att inte säga omöjligt – pussel (om ingen partiledare ändrar sig på avgörande punkter blir det ingen regering) börjar turerna i den politiska hetluften tydligt passera gränsen till det rent löjeväckande.
Trots att de flesta alternativ, inom rimlighetens gränser, förutom just en alliansregering har framstått som mer sannolika har den högstämda retoriken pumpats ut för full hals.
En alliansregering ska tillträda och råkar mandaten bli för få får helt enkelt socialdemokratin snällt stödja den. Praktiskt, väl? Hur naivt den än låter är det exakt så argumentationen har låtit från allianshåll under valrörelsen och fram till tisdagen denna vecka.
NÄRMARE BESTÄMT HAR linjen varit Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) men på något obemärkt sätt vann de någon intern borgerlig strategiförhandling. Därmed har Kristersson fått stå och, med åtminstone försök till att ge ett trovärdigt intryck, prata om ett hövligt erbjudande till S om att låta Alliansen regera trots mindre storlek enligt etablerade blockordningen.
Som avslutande förödmjukelse fick Kristersson på en presskonferens under tisdagen, efter sin halvtidsavstämning med talmannen, stå i riksdagen och berätta om hur den senaste veckan gått åt till att få klarhet i detta på förhand uppenbara nej.
Förvirrande nog talar alliansledarna nu mot varandra mellan raderna men behåller ändå så kallad allianssammanhållande attityd i talepunkterna. Kristersson konstaterade under tisdagen slutligen att S-stöd inte är realistiskt och att han därmed behöver gå vidare på andra sätt. På samma gång talar Lööf glatt om att det bara handlar om att försöka lite till. Det kan gå.
Två diametralt olika synsätt på vad som är realistiskt, men båda partiledarna talar pliktskyldigt om alliansregering.
DET FINNS OLIKA tänkbara regeringsalternativ, en del bättre respektive sämre än andra. Klart måste en gång för alla stå att ett stöd för en ren alliansregering inte finns. När rycks plåstret av?
Med tanke på hur viktig Alliansen har varit som projekt genom åren är det förståeligt att farvälhandslaget sitter långt inne. Men det är först när partierna öppet överger en valrörelsepersona som vi kan syna alternativen och vad de innebär. Börja skriv lite nya repliker, för väljarnas skull.